Storbritannien 2009. Regi: Franny Armstrong. Skådespelare: Pete Postlethwaite. Medverkande: Jeh Wadia, Piers Guy, Layefa Malemi, Fernand Pareau, Alvin DuVernay. Längd: 1.29.
”Men självklart är vi alla oroade för klimatförändringarna,” skrattar en medelklasskvinna kokett när hon just varit med om att stoppa en vindkraftpark. Hennes argument: Det stör utsikten och sänker fastighetsvärdet. Året innan drabbades hennes Bedford av de värsta översvämningarna i historien. Fast det oroar inte.
Nästan femtio år senare sitter en arkivarie bland mänsklighetens samlade kulturarv i en gigantisk lagerlokal i det forna Arktis och blickar tillbaka på filmbilder från nu: ”Vi kunde ha räddat oss själva. Men vi struntade i det.”
Ja, det är en ny film om klimathotet. Och ni kan ge er på att cynikerna än en gång kommer att vara framme med sina förklenande flin. Hotbilden är överdriven, och man predikar i vart fall ändå bara för de redan frälsta, det vill säga de makrobiotiska naturmupparna.
Nå, filmen bygger på etablerad forskning från bland annat FN:s nobelprisbelönade klimatpanel IPCC, som talar om att tiden är knapp. Knappare än de tidigare räknat med. Minskar inte växthusgasutsläppen inom de närmsta åren går uppvärmningen inte att stoppa.
Filmens växling mellan nutid och möjlig framtidskatastrof är lika enkel som effektfull. Det vi ser är bara brottstycken ur en mängd tecken på att livsbetingelserna håller på att försvinna. Man tar exempelvis inte upp det senaste århundradets massdöd av djurarter. Tonläget är lågt, bilderna tagna under helt vanliga dagar i skuggan av en annalkande katastrof.
En alpguide visar hur en av glaciärerna i Frankrike krymper med enorm hastighet. Hos Layefa Malemi i Nigeria har Shells exploatering inneburit fiskdöd och ekonomisk ruin för lokalbefolkningen. Protester slås ner som terrorism av beväpnade styrkor.
Samtidigt förbereder multimiljardären Jeh Wadia premiären för sin nya flygplansflotta, som han menar bokstavligen ska lyfta Indien ur fattigdomsstämpeln till västerländska konsumtionsnivåer. I USA träffar vi vardagshjälten Alvin efter Katrina-orkanen i New Orleans. Han räddade många av sina grannar och är, som de flesta andra i filmen, oroad över utvecklingen.
Till vardags jobbar Alvin på Shell och trivs med det. Glappet mellan insikt och vardag. Eftertänksamt formulerar han filmens titel: The Age of Stupid.
En tröst är kanske att jorden överlever. Den har sett massdöd tidigare. Själv kan jag inte låta bli att tänka på sf-författaren Olaf Stapledons episka krönika De sista och första människorna, där vi bara är det första steget i en mångmiljonårig evolution. Ändå skrev han romanen 1930, när världen låg i ekonomisk ruin och fascismen växte sig stark. Vilken optimism!
Åttio år senare är framtiden slut bara någon kosmisk sekund efter att vi rest oss upp på två ben. Arkivarien gör ett bokslut över människans korta historia: ”Varför räddade vi oss inte? Kanske tyckte vi inte att vi var värda att rädda.” Var det det den skrattande kvinnan i Bedford tänkte på?
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-09-21.