Surrogates – Michael Tapper

USA 2009. Regi: Jonathan Mostow. Skådespelare: Bruce Willis, Radha Mitchell, Rosamund Pike, Boris Kodjoe. Längd: 1.28.

Var det röda pillret verkligen det bättre alternativet i The Matrix? Är det inte skönare att blicka ut från en trygg drömkokong genom rosafärgade glasögon. Trots allt var de där valrossfeta soffpotatisarna i Wall-E lyckliga superkonsumenter innan de väcktes ur sitt månghundraåriga drönande.

För i den tillrättalagda sagovärlden på tv eller Internet kan vi vara ständigt unga, vackra och odödliga. Och obekymrade zombier.

Det är också uppslaget till Surrogates, baserad på Robert Vendittis och Brett Weldeles serieroman. I ett inledningsmontage förklaras hur nästan hela mänskligheten köper elektriska hårdkroppar hämtade från Baywatch eller Beverly Hills, stänger in sig, kopplar upp nervsystemet till sina idealjag och låter dem leva livet i gräddfilen.

Alla går till spännande jobb på dagen och festar hela natten. Eftersom alla kan vara av vilket kön eller vilken ras som helst har all rasism och sexism försvunnit. Likaså är det ljuva livet till för alla, så brottslighet och krig har upphört. Tills ett mord inträffar som inte bara tar kål på roboten utan också kortsluter hjärnan på användaren.

När att en ung Bruce Willis-kopierad robotsnut försvinner under jakten på mördaren i ett reservat för människor som envisas med att leva det gamla vanliga tristesslivet tvingas den 54-årige polisen själv rycka ut med flintskalle, rynkor och livsångest. Efter en hyfsad men ganska konventionell serie stuntinslag och explosioner tvingas kött-och-blodmänniskorna ut på gatorna för att stirra vardagens kranka blekhet i vitögat igen.

Som idé är Surrogates intressant. Med hjälp av samma förskönande datorbearbetning som används i reklam- och modebilder – och även i påkostade filmer som den här – och ett skådespeleri som med subtila medel (blickar, mimik) låter roboten skina igenom skapar man en skräckvärld liknande Världsrymden anfaller eller Fruarna i Stepford.

Vi hamnar i en livlös perfektion som väcker tankar om hur reklamens lyckodrömmar egentligen ser ut. Tråkigt nog stannar dock filmen aldrig upp för att titta lite närmare. Fast tur är väl det egentligen.

För då hade man också varit tvungna att bena upp en rad förbryllande detaljer. Som hur robotsex fungerar eller vem som sköter låglönejobben som håller festen flytande. Och om det inte hade varit enklare att flytta in hela filmen till någon av alla de artificiella världar som redan finns, till exempel Second Life?