USA, 2009. Regi: J.J. Abrams. Skådespelare: Chris Pine, Zachary Quinto, Leonard Nimoy, Eric Bana. Längd: 2.06.
Reboot, starta om. Det är nyckelordet just nu i Hollywood, där återanvändningen av fornstora men pensionsmässiga framgångar går allt snabbare. I omstarter som Casino Royale eller BATMAN BEGINS (2005) kunde filmerna hämta material från förlagornas mytologi för att blåsa nytt liv i de lukrativa varumärkena.
Megaproduktionen Star Trek i Lost-skaparen J.J. Abrams nytolkning har emellertid tagit sig ganska stora friheter med förhistorien innan besättningen klev ombord på U.S.S. Enterprise i Gene Roddenberrys originalserie från 1966. Ändå är det inte tal om mer radikala uppbrott från ordningen när framförallt kapten Kirk och Spock men också Scott, Uhura, Sulu och Chekov ska porträtteras.
Operettkläderna har fått ett modernare snitt och atmosfären på kommandobryggan är lite mindre militäriskt formell. Men vit amerikansk medelklassgrabb med officerspåbrå blir till slut ändå den självskrivne ledaren över astronauter av andra kön, raser och etniska grupper i ett rymdprojekt som syftar till att utvidga Pax Americana till hela universum. Av hbtq-karaktärer – ett återkommande diskussionsämne i trekkerkulturen – syns inte ett spår.
För att gardera sig från hardcorefansens kritik förklarar man att den här storyn påverkats av att fienden framkallat en störning i historieflödet. Det har också orsakat tidsparadoxer som att Spock plötsligt finns i en yngre (Zachary Quinto) och en äldre (Leonard Nimoy) upplaga; ändå sitter den vulcanska töntfrisyren som en orubbad smäck på bägge.
Mycket annat känns också välbekant, men då främst från den rymdmytologiska konkurrenten Star Wars. Kirk (Chris Pine) är en ung rebell som, liksom Han Solo, efter många prövningar visar sig vara av det rätta virket. Spock måste, som Luke och Anakin Skywalker, ta kontroll över sin dubbelnatur för att kunna sluta upp kring den goda saken. De skurkaktiga romulanerna under ledaren Nero (Eric Bana) är med alla anspelningar på romarriket ännu ett krigiskt imperium med planetförintelser på programmet som står mot en fredlig federation.
Men främst är det nog specialeffekternas överdåd som ska locka en ny publik. Redan öppningsbilderna är bokstavligen ett visuellt fyrverkeri, och liksom bibeleposen på 1950-talet stannar filmen då och då upp för att åskådarna ska dra efter andan inför någon fantastisk vy.
Och visst är det mäktigt. George Lucas effektfabrik Industrial Light & Magic, som står för inslagen, har genomgått en imponerande teknikutveckling sedan starten på 1970-talet. Hade man haft ner samma nyskapande ambitioner med manuset kunde det ha blivit en storslagen filmberättelse och inte bara en storslagen produktion.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-05-08.
3 x Scienc
e fiction
Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers, 1956). Själlösa utomjordingar kopierar småstadsamerikaner i en allegori om likriktning som riktas mot både kommunism och kapitalism.
Krigsspel (War Games, 1965). Peter Watkins i hemlandet länge censurförbjudna filmatisering av det brittiska försvarsdepartementets scenario för ett framtida kärnvapenkrig med östblocket.
Blade Runner (1982). Visuellt oöverträffad framtidsgestaltning av en värld där de härskande storföretagen tillverkar androider som slavarbetskraft.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-05-08.