Sea Monsters + Bugs! – Michael Tapper

Sea Monsters 3D

USA/Storbritannien 2007. Sea Monsters: A Prehistoric Adventure. Regi: Sean MacLeod Philips. Berättare: Katarina Ewerlöf. Skådespelare: Jerry Hoffman, Cheryl Hunter, Doug Kisgen. Längd: 0.40.

Bugs! 3D

USA 2003. Bugs: A Rainforest Adventure. Regi: Mike Slee. Berättare: Katarina Ewerlöf. Längd: 0.40.

I väntan på en IMAX-biograf i Malmö/Lund visar Spegeln höstlovsmatiné med två av National Geographics mest framgångsrika 3D-filmer för det formatet på sin mindre duk. Och det är klart, min första upplevelse av Sea Monsters i full storlek på Science Museum i London var nog mer överväldigande. Men det glömde jag snabbt. För det här är en film som verkligen förstår att utnyttja 3D-effekterna så att åskådaren bokstavligen sugs in i dinosaurieerans glansdagar.

Handlingen kretsar kring en Dolichorhynchops-hona, som likt våra dagars knölvalar föder upp sina ungar i en skyddad lagun. När ungarna väl vuxit till sig beger sig alla ut på långsimning över djupare vatten med faror som jätterovfisken Xiphactinus, den svanhalsade Styxosaurus och den enorma köttätaren Tylosaurus. Ibland pedagogiskt, ibland distraherande, bryter man in med arrangerade scener, där skådespelare agerar paleontologer som gräver fram skelett från olika arter. På så sätt ska vi förstå hur filmmakarna kan veta så mycket om deras liv och miljö.

Från havets urtidsjättar går vi i Bugs! till våra dagars småkryp i regnskogen. Här följer vi två livsöden som korsar varandras vägar: en bönsyrsa och en fjäril. Vi får se hur de kläcks, äter, förökar sig och sedan har ett ödesdigert möte. Liksom Sea Monsters är Bugs! ett tekniskt sett beundransvärt hantverk men saknar den poesi och originalitet som kunde lyft handlingen. Nu blir det mest den gamla vanliga storyn om sex och död i naturen.

Och berättarrösten irriterar. Medan vi av förklarliga skäl måste orientera oss bland arterna i Kritatidens hav, låter manuset till ”Bugs!” som om den var till för blinda biobesökare, det vill säga berättaren berättar precis just det vi ser i bild. I stället kunde man tagit lärdom av förebilden, den betydligt bättre franska Microcosmos från 1996, och låtit berättaren spela en annan och mer diskret roll.

Sea Monsters har också en skönhetsfläck vanlig för dino-dokumentärer och det är att man kallar djuren ödlor och reptiler. Eftersom det nu är fastslaget att de var jämnvarma och hade en skelettstruktur som snarare liknar däggdjurens och fåglarnas så kan de ju rimligtvis inte vara reptiler utan en ny klass djur. Ändå har någon gammaldags däggdjurschauvinist varit framme och petat in de underförstått förklenande orden – kanske mest av gammal vana. Dinosaurierna dominerade trots allt jorden i 200 miljoner år med en rik och sofistikerad evolution. Visa lite respekt.