Public Enemies

USA 20public_enemies09. Regi: Michael Mann. Skådespelare: Johnny Depp, Christian Bale, Marion Cotillard, Billy Crudup. Längd: 2.23.

Det dröjde tio år efter John Dillingers död 1934 innan FBI och den amerikanska filmcensuren tillät en filmbiografi om honom. Så populär var han, en fattig bondgrabb som kände sig fucked for life – för att uttrycka sig på modern kriminaliska – efter en uppväxt med ständig misshandel och ett långt kedjefångstraff för ett butiksrån på några dollar.

När den första filmbiografin väl kom 1945 gjorde Lawrence Tierney honom till en själlös, kallhamrad mordmaskin. Först med Warren Oates tidstypiska rebellporträtt i 1973 års film började man närma sig den verklige personen. Årets Dillinger lägger sig någonstans mitt emellan.

Själv brukade han skryta med att han kunde råna en bank på en minut och fyrtio sekunder blankt. Ungefär lika mycket utrymme får hans bakgrund och motiv i några korta dialogstick. Mann intresserar sig betydligt mer för de yttre detaljernas historia: miljöer, polisens utredningsteknik, bilar, vapen, kostymer, arkitektur, design och musik.

Historiska felfinnare får slita sitt hår, men det får också de som söker någon djupare kunskap om gangstertiden. Till exempel varför FBI-grundaren J. Edgar Hoover fixerade sig vid att demonisera och överdriva bankrånarnas betydelse samtidigt som han förnekade förekomsten av den betydligt farligare organiserade brottsligheten? Svaret var förstås den intima relationen mellan maffiaorganisationer och den politiska makten. Fast det får publiken leta efter i mer ambitiösa gangsterfilmer, som Gudfadern.

Public Enemies är mer av en manlig Sex (and Violence) and the City. Den stilorgie Mann gjorde för det postmoderna 1980-talet som producent av tv-serien Miami Vice gör han nu för art décons, jazzens och bluesens 1930-tal. Dante Spinottis filmfoto och Nathan Crowleys scenografi skapar en förförisk värld. Sällan har decenniet sett bättre ut på film, särskilt inte då, när det begav sig.

På några korta bilder när av hemlösa syns inget av massarbetslösheten, fattiglägren, strejkupploppen och brödköerna. Sociala och psykologiska komplikationer har städats bort för att ge plats åt Manns återkommande motiv, där två manliga titaner är låsta som varandras spegelbilder i en tvekamp, som i Heat.

Med den ambivalenta titeln har Mann gett en vink om att den vita hatten på Christian Bales hårdföre FBI-agent Melvin Purvis inte nödvändigtvis är moraliskt renare än den svarta på Johnny Depps Dillinger. När de väl träffas är det också som om Dillinger läser Purvis tankar, särskilt talet om att stirra in i en döende mans ögon och sedan vara förföljd av den bilden för resten av livet

Strax efter att han varit med om att skjuta ihjäl Dillinger lämnade nämligen Purvis FBI, och 1960, 26 år efter händelsen, tog han sitt liv – ryktesvis med samma pistol som han använde den ödesdigra natten. Men något suicidalt stråk syns knappast i Bales stenansikte, däremot hos hans antagonist i filmens mest inspirerade scen.

Under polisjaktens mest intensiva skede kliver Dillinger helt fräckt in på FBI:s högvarter i Chicago för att lugnt strosa runt bland poliser och bevismaterial. Händelsen är möjligen dikt, möjligen fakta, men dramatiskt helt i linje med den dumdristiga showmanship som kännetecknade hans brottskarriär. I den meningen är scenen mer sann än all korrekt rekvisita och data tillsammans i resten av filmen.

© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-07-24.

3 dillingerx Dillinger

Den förstenade skogen (The Petrified Forest, 1936). Humphrey Bogarts filmgenombrott och den första i raden av hans Dillinger-inspirerade skurkporträtt. Ett senare exempel är High Sierra (1941).

Dillinger (1945). Hårdkokt, effektivt B-produktion på 70 minuter som inte ödslar en sekund på psykologiska nyanser eller fördjupningar.

Dillinger (1973) Blodig och våldsam men också charmig antihjälteskildring som skildrar gangsterfenomenet mot bakgrund av 1930-talets depression.

© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-07-24.