Paranormal Activity – Michael Tapper

USA 2007. Regi: Oren Peli. Skådespelare: Katie Featherston, Micah Sloat, Mark Fredrichs, Ashley Palmer. Längd: 1.26.

Blair Witch… nej, Paranormal Activity gör skräckfilm i fejkdokumentär stil med en story som blandar gamla och nya myter. Hollywoodjätten Paramounts marknadsföringsapparat snarare än filmens egna kvaliteter såg till att den hamnade på biotoppen i USA. Men så är hajp något av en genretradition, från Frankenstein (varnande förfilm, ambulanser vid bioentrén) och Exorcisten (rövarhistorier om spökerier, dödsfall och mentalsjukdom under inspelningen) till hemlighetsmakeriet kring Cloverfield.

Filmen börjar stilenligt utan förtexter, endast en information om att producenterna tackar huvudpersonerna Kates och Micahs familjer och polisen i Rancho Peñasquitos, en förort till San Diego där filmen utspelas. Allt ser ut att vara Micahs autentiska videofilmer, undantaget en del spegelbilder där hans kameravinkel inte överensstämmer med filmens.

Som i de flesta lågbudgetskräckisar (15 000 dollar) utspelas den på en plats (ett hus), skådespelarna är få (ett par: han bakom kameran, hon framför) och handlingen är skäligen enkel: Demon söker fru.

Det finns vaga likheter till Exorcisten och The Entity, båda rotade i dåtidens ungdomsuppror, feminism och sexuella frigörelse. I Paranormal Activity kan emellertid man leta förgäves efter något som rör sig under ytan. Inga orsaker, ingen undertext. Shit happens, det är allt.

Passande nog är denna ytliga postmoderna fejkrealism späckad med konstlöst dödkött: amatörmässigt filmfoto, platt skådespeleri, banal dialog och många och långa stunder då just ingenting alls händer. Och när det väl händer, händer det på ljudbandet, där dova bas- och vindljud ibland avbryts av knackningar, tunga fotsteg, smällar och skrik.

Filmen har visats på festivaler, läckts ut på nätet och slutligen distribuerats på bio i flera versioner. Den svenska upplagan är Paramounts omklippta version med nytt slut. Inte för att det gör så stor skillnad.

Spänning utlovas men blir snart till en l-å-n-g väntan på en antiklimax. Många filmer gör skäl för beteckningen filmad radioteater, men den här är i en klass för sig. I amerikanska tidningar berättas det om regissören Oren Pelis nästa projekt, Area 51. Följer den mallen från den här filmen får vi höra en ljudupptagning av alla de ufon som gömmer sig i hangarerna på det hemliga militärområdet medan vi vilar ögonen på en testbild.

© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-11-13.

3 x Dämoner

Häxan (1922). Sexparty på Blåkulla med Djävulens alla demoner och besatta nunnor som rockar loss i klostret är bara några av attraktionerna i denna dansk-svenska kultklassiker.

Vargtimmen (1968) Plågad konstnär hemsöks av dämoner i form av ett överklassens skräckkabinett på ett slott och en lockande men hotfull pojke. Ingmar Bergmans enda skräckfilm.

Evil Dead (1981) Sumeriska demoner firar slaktorgier bland amerikanska tonåringar i enslig stuga. Sam Raimis blandning av skräck och fars kickstartade splattervågen.