Sverige 2009. Regi: Björn Kanger. Skådespelare: Anders Tolergård, Charlotta Jonsson, Taan Khreibi. Längd: 1.31.
Det här är en film jag önskar vore bättre. Finansieringen genom privat banklån av en film utan distribution eller stöd från Filminstitutet är ett ovanligt och djärvt beslut, värd all respekt. Likaså viljan att skildra mardrömmen som följer av en våldtäkt och dess konsekvenser.
Jag kan ha överseende med det amatörmässiga fotot, de ojämna skådespelarprestationerna – där Charlotta Jonsson övertygar medan flera biroller är bedrövliga, liksom turistbilderna av Malmö (Torson, Amiralsbron by night etc.). Det som förstör filmen är bristen på ett genomtänkt manus. All konst, även hötorgskonst, har en berättelse med början, mitt och slut (om än inte nödvändigtvis i den ordningen).
Men den här har massor och ingen alls. Huvudsakligen faller filmen sönder i två, en kärleks- och en våldtäktshistoria. Däremellan spretar filmen ut i poänglösa episoder med ovidkommande bifigurer (grannen som läser porrtidningar, postchefen med den knasiga rösten).
Viktigast av allt, det finns ingen sammanhållande tråd, ingen dramaturgisk idé om vad man vill gestalta förutom det mest uppenbara: att våldtäkt är hemskt. Det kan en dokumentär reda ut på ett bättre och mer fördjupande sätt. Ett fiktivt verk måste vilja gestalta något mer, borra sig in dit dokumentären inte når.
Det finns en halvt fantasibetonad Death Wish-knorr påklistrad i slutet, men inte heller den lägger egentligen till något väsentligt.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-11-27.