Milk – Michael Tapper

USA, 2008. Regi: Gus van Sant. Skådespelare: Sean Penn, James Franco, Josh Brolin, Emile Hirsh. Längd: 2.08.

”Mina perversa vänner, jag är här för att rekrytera er!” Gay-aktivisten och sedermera stadsfullmäktigeledamoten i San Fransisco, Harvey Milk (1930-78), var ingen som backade för böghatarna. Genom att humoristiskt ta loven av myter, fördomar och tillmälen mot homosexuella fick han inte bara skrattarna på sin sida utan snart också andra åsidosatta i samhället: hispanics, fackföreningsaktivister, kvinnor.

Myternas 1960- och 1970-tal i USA handlar om tolerans och frigörelse, verkligheten präglades av våldsamma motsättningar. För homosexuella var risken med ”att komma ut” inte bara att förlora släkt, familj och vänner, utan också arbetet, lägenheten och att attackeras på gatan av polis och böghatare. De medborgerliga rättigheter som stärkts för etniska grupper gällde inte för dem.

Journalisten Randy Shilts beskriver i Milk-biografin The Mayor of Castro Street polistrakasserier, godtyckliga arresteringar, hot, och våld som vardag. Hatmord var vanliga, även i de homosexuellas kvarter kring Castro Street. Ett uppmärksammat fall som bidrog till Milks valseger 1978 var Robert Hillsborough, som stacks ihjäl med 15 knivhugg av ett gäng.

Gus van Sants lite ängsligt konventionella biografifilm Milk tonar ner allvaret i motsättningarna. Efter en rörande inledning, då Milk på sin 40-årsdag 1970 bestämmer sig för att bryta upp från sitt liv på ett trist jobb i New York för att söka lyckan med sin älskare Scott i San Fransisco, syns fientligheten som mötte honom mest i gliringar från poliser och i de högerkristna hatkampanjer som drevs av bland andra Anita Bryant.

Det är i och för sig illa nog att se Bryant prata om homosexualitet som likställt med pedofili och kampanja för yrkesförbud på skolor eftersom eleverna riskerade att ”rekryteras” till lärarnas ”perversioner”. Men jag tror vi hade behövt påminnas om det högst konkreta och ständigt närvarande våldet för att riktigt förstå modet hos Milk och varför han blev en så stark symbolfigur. En musikal, en dokumentär, en opera, flera böcker och nu en Hollywoodfilm har hittills skildrat hans öde. Ett torg i San Fransisco bär hans namn.

Filmen vilar nästan helt på Sean Penns rättvist Oscarbelönade rollprestation, med minnesvärda birollsinsatser av James Franco som hans älskare Scott och Josh Brolin som Milks kollega i stadsfullmäktige och baneman, den möjligen smyghomosexuelle ex-polisen Dan White. Manifestationer, tal och kampanjer prickas av, men det blir som en frälsarhistoria – vägen till framgång bara ligger där och inväntar Milks ankomst.

Märkligt frånvarande är också det bisarra efterspelet till Whites mord på Milk och borgmästare Moscone 1978. Trots planeringen och det överlagda utförandet, dömdes han bara till sju års fängelse för dråp. White ansågs nämligen ha påverkats psykiskt av ett överintag av skräpmat, det så kallade ”Twinkie-försvaret” efter kakan med samma namn. Ute på gatorna firade polismän iklädda ”Free Danny White”-tröjor med att sjunga ”Danny Boy”. En talande bild för synen på homosexuella.