JCVD – I huvudet på Van Damme

Frankrike/Belgien 2008. JCVD. Regi: Mabrouk El Mechri. Skådespelare: Jean-Claude Van Damme, François Damien, Anne Paulicevich, Liliane Becker. Längd: 1.32.

Det här börjar bli något av en genre. Stallone i Rocky Balboa. Mickey Rourke i The Wrestler. Och nu Van Damme i JCVD. En efter en paraderar medelålderskrisande män från Hollywoods arkiv över falnande stjärnor förbi i halvbiografiska klagosånger, där machomyternas 1980/90-tal bryts mot eftertankens kranka medelålder på 2000-talet och självironin slår över i tragiskt patos.

Förutom att Van Damme uppger sitt riktiga efternamn, Van Varenberg, är parallellerna mellan liv och film inte många i denna fejkdokumentära historia om hur han skild, bruten, pank och arbetslös återvänder till Belgien och hamnar i ett gisslandrama. Till och med hans föräldrar, som bara har marginella roller i filmen, spelas av professionella aktörer.

Det var visserligen ett tag sedan The Muscles from Bruxelles var ett globalt affischnamn på biograferna med Universal Soldier (1992) och Timecop (1994), men han ligger varken i vårdnadstvist eller är på dekis. Sedan genombrottet 1988 med Bloodsport har han gjort två-tre filmer om året för en lukrativ dvd- och kabel-tv-marknad. Om han, som det antyds i filmen, är en fånge i sin egen image, skulle han knappast skriva och producera flera av sina egna filmer, som de kommande The Eagle Path och Pit Bull.

Frågan är då vad han vill med JCVD, som han också producerat?

Huvudsakligen är den ett genmäle till kritikerna. Få har som Van Damme fått klä skott för actionfilmen när den är som mest dumreaktionär, mekanisk och talanglös. Med sin nollställda nuna och sina fransk-amerikanska misshandlingar av en redan hopplös dialog är han inte mycket mer än en animerad slaktmaskin i ett krigsspel på datorn, något som också parodieras i öppningsbilden.

I frihet på franskspråkig hemmaplan kan han visa upp en helt annan sida av sig själv. Det gör han bland annat i ett utbrott av existentiell ångest mitt i filmen. Som möjligen äkta smärta lockar det till sympati, som skådespelarprestation kanske till bättre roller i bättre filmer.

Den franske regissören Mabrouk El Mechri spelar fingerfärdigt i gråzonen mellan realitysåpa och freak show. I en scen spårar filmen plötsligt ur i projektorn och två alternativa upplösningar av gisslandramat presenteras – den ena en Van Damme-parodi.

JCVD har gett beröm åt Van Damme på ett sätt som saknar motsvarighet i hans karriär, och den är en intressant bild av sprickan mellan myt och verklighet. Men att huvudpersonen har hjärtat på rätta stället och en hittills väl dold talang gör inte resten av karriären bättre. Snarare mer beklaglig.