I Love You, Man – Michael Tapper

USA 2009. Regi: John Hamburg. Skådespelare: Paul Rudd, Jason Segel, Rashida Jones, Andy Samberg. Längd: 1.44.

I Love You, Man har hajpats som uppriktig och innerlig – ja, nästan vågad – i sin bromantiska teckning av intim manlig vänskap, och möjligen kan den övertyga bokstavstroende läsare av herrtidningarnas rådgivningsspalter med sitt skärande falskspel om könets fångar. Annars skulle jag vilja säga att den är ett praktexempel på det rakt motsatta, nämligen förkonstling och ytlighet.

Inte nog med att den är en parad av sällsynt korkade backlashstereotyper om manligt, kvinnligt, bögigt, sex och relationer i allmänhet, den genomsyras av kardinalsynden i komedigenren: ett självbelåtet koketteri i att ideligen förklara och överförtydliga varenda ett av sina lama – och då talar vi om totalparalyserade – skämt.

Söker man mer utmanande bilder är filmhistorien full av dem, från tiden då Helan & Halvans fruar oroade sig för sina mäns hyss tillsammans fram till den kanske mörkaste bromantiken av dem alla i David Finchers Fight Club. Till och med ärthjärnskomedin Dude, Where’s My Car slog till med ett rejält grovhångel mellan grabbarna boys. Vad har den här att komma med annat än några torrunkningar på gitarr och bas till Rush (av alla band)?

Judd Apatow-traditionen har haft några minnesvärda stunder. Förra årets Dumpad var en sådan. Där gjorde man åtminstone ansatser att rikta komedin mot verkliga smärtpunkter. I I Love You, Man går sexsnacket bara på tomgång och kan på sin höjd bara uppröra påven när han har en dålig dag på jobbet och om man pressar honom hårt.