Granatäpplen och myrra – Michael Tapper

Palestina 2008 . Al-mor wa al rumman. Regi: Najwa Najjar. Skådespelare: Hiam Abbass, Ali Suliman, Yasmine Al Massri, Ashraf Farah. Längd: 1.35.

Palestinsk film har gått från att ha varit ett sporadiskt undergroundfenomen till att bli en internationellt uppmärksammad filmindustri. Med stöd från både israeliska filmfonder och europeiska och amerikanska produktionsbolag har en rad regissörer gjort sig kända på senare tid. År 2006 kom den första filmhistoriska översikten, Hamid Dabashis Dreams of a Nation, och i både Chicago och London arrangeras sedan mer än ett decennium tillbaka palestinska filmfestivaler.

Styrkan i tidigare framgångar, som Eli Suleimans Krönika om ett försvinnande och Gudomligt ingripande eller Hany Abu-Assads Paradise Now, har varit en strävan efter ett konstnärligt uttryck för den absurda tillvaro som både israeler och palestinier lever under. Det har inte bara resulterat i en rad festivalpriser utan framförallt i filmer som har ett värde bortom angelägenheten i samtidsskildringen och som lyckas förena en lättillgänglig historia med en formexperimenterande berättarglädje.

Långfilmsdebutanten Najwa Najjar visar inte samma ambitioner i Granatäpplen och myrra, en gripande men okoncentrerat berättad film med stora likheter till fjolårets Citronlunden. Den handlar om det unga och nygifta paret, olivodlaren Zaid och hans brud Kamar, som är engagerad i en amatörgrupp för traditionell palestinsk dans.

Strax efter bröllopet får de sin olivlund exproprierad av myndigheterna. Zaid fängslas, anklagad för att ha tillåtit stenkastning på militären från sin tomt, och israeliska bosättare ockuperar deras mark. Samtidigt anlitar dansgruppen den nye och snygge koreografen Kais, som börjar utbyta heta blickar med Kamar och i sin tur uppvaktas av kaféägarinnan Umm Habib.

Formspråket är med några få bildinställningar ordinärt och ganska ospännande. Handlingen verkar också tveka mellan vilken berättelse som är viktigast: rättstvisten mot myndigheterna, livet på olivgården, Zaid i fängelset eller flirten mellan Kamar och Kais under dansövningarna. Det går ut över gestaltningen. Rollgalleriet är för fåtaligt för att ge ett Short Cuts-tvärsnitt av livet på Västbanken och för packat med folk för att ge fördjupande individporträtt. Och vad titeln betyder framgår aldrig.

Berättelsen hastar mellan korta episoder på olika spelplatser, och det är främst tack vare skådespelarna som intresset hålls vid liv. Problemet är emellertid att Yasmine Al Massris för filmen helt centrala porträtt av Kamar är så konturlöst att både hon och hennes motiv förblir outgrundliga. Likaså reduceras också Zaid snart till ett maktlöst och passivt kolli av sin fängelsevistelse. I stället är det bifigurerna som står för färgpaletten, framförallt Hiam Abbass buffliga kaféägarinna och Ali Sulimans melankoliska koreograf.

© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-04-17.

3 palestinska filmer

Gudomligt ingripande (2002), en absurdistisk och drömlik skildring av en kärleksrelation, där de två älskande tvingas hålla sina möten på en ödetomt vid en gränsstation på vägen mellan Jerusalem och Ramallah.

Paradise Now (2005), en tragikomisk skildring av två självmordsbombare som hamnar på avvägar när de ska ta sig till Tel Aviv. En dem möter en kvinna, och de inleder en moralfilosofisk diskussion om vad som bör göras i motståndskampen.

Citronlunden (2008), en lågmäld men skakande skildring av en fattig änkas kamp mot den israeliska regeringen, som vill dra Västbanksmuren rakt över den citronlund som är hennes enda inkomstkälla när försvarsministern beslutar sig för att bygga sitt hus på tomten intill.

Samtliga finns på dvd.