USA 2009. Regi: Stephen Sommers. Skådespelare: Channing Tatum, Sienna Miller, Christopher Eccleston, Jonathan Pryce. Längd: 1.58.
Jakten på blockbusterfilmer för massproduktion har nu nått den kritiska punkten där inte bara en engagerande berättelse, normalbegåvad dialog och rimlig logik utan också all form av hantverksmässig yrkesstolthet har offrats för mekanisk nervretning. Och den sönderklippta pyttipannan av löjliga vapen, absurda stunts, omänskliga slagsmålsdueller och explosioner, explosioner, och ännu mer explosioner är bedövande tråkig.
Leksakstillverkaren Hasbro har uppnått alla produktplacerares yttersta våtdröm: De har inte bara en utan två datoranimerade hyllningsserier till deras två starkaste varumärken rullande samtidigt i Hollywoods högbudgetfiler. Först TRANSFORMERS, nu G.I. Joe. Bägge perfekta också som nonstoptrailers. Det spelar nämligen inte så stor roll när man kommer in i handlingen.
Actionscenerna är små självständiga pärlor på ett band av strider mellan två identiska militärindustriella elitstyrkor. Vilken ninja eller läderklädd och urringad karatebrud som tillhör vilken styrka är oväsentligt; här byter de sida, identitet och utseende (bokstavligen) oftare än biopubliken hinner blinka. Och så fajtas de mot varandra i ändlösa, känslolösa uppvisningar av allt vad filmbolagets samlade datorkraft kan prestera.
I tron att ingen ska somna, bearbetas ögonen av en kamera utan känsla för komposition och en flimrande klippning utan känsla för tempovariation. Alla sammanhang går förlorade. Filmade serierutor där det står SMOCK! Eller KA-POFF! hade varit bättre. Vi är ljusår från actionmästare som Kurosawa och Peckinpah. Den här skrothandlarsymfonin är snarare regisserad av en hushållsapparat.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-08-12.