Frost/Nixon – Michael Tapper

USA 2008. Regi: Ron Howard. Skådespelare: Michael Sheen, Frank Langella, Oliver Platt, Kevin Bacon. 2.02.

Frost/Nixon eller Nixon/Frost? Redan det Persona-inspirerade montaget av pratshowvärden David Frosts och ex-presidenten Richard Nixons sammanfogade ansiktshalvor i affischen till Peter Morgans prisbelönta pjäs från 2006 ger en vink om att den berömda TV-intervjuserien 1977 var något mer än bara en senkommen, halvhjärtad ursäkt för Watergate-skandalen.

En desperat comebackmatch mellan två föredettingar som ville tillbaka i rampljuset. En kamp om historieskrivningen. Kanske rent av en hatkärleksaffär mellan två underdogs. Och en profetia om medierna som politisk arena.

En omhuldad myt är att Nixon förlorade mot Kennedy 1960 på grund av han i TV-sändningens närbilder såg ut som en förbrytare med sin ansiktssvettning och grova skäggstubb. Det är nog att underskatta den politiska klimatförändringen kring 1960.

På samma sätt är det svårt att svälja filmens tanke på Nixons möjliga återkomst till politiken om han hade lyckats manövrera sig helskinnad genom Frosts tolv timmar långa sittningar. Nixon var därtill alltför solkad av sina skumraskaffärer för att någon skulle vilja ta i honom ens med tång. Intervjuerna hade snarare förpassats till arkivhyllan, och Frost hade följt Nixon ner i det mediala dödsriket.

Men som förebud om den postmoderna tiden, med sin betoning av politik som teater och förpackningskonst, är spelet kring TV-dramaturgins betydelse för vad som uppfattas som sant av publiken snudd på genial. Här demonstreras läxan som Reagan, Clinton och klanen Bush lärde sig till sina kampanjer, att ”perception IS reality”, som en politisk kommentar lyder i Oliver Stones DVD-aktuella Bush II-filmbiografi W.

Att det dessutom är Michael Sheen som gestaltar Frost ger Frost/Nixon en extra intertextuell knorr. Rolltolkningen ligger bara en knivsudd från hans lika tonträffsäkra inkarnation av den mediebegåvade Tony Blair i The Queen. De båda har samma slippriga ytlighet och opportuna jakt på berömmelse. Dessvärre premieras den typen av roller sällan på prisgalor, och Sheen har orättvist hamnat i skuggan av sin motspelare.

För både scenversionerna och filmen av pjäsen har betraktats som en primadonnaseger för Frank Langellas lysande tolkning av Nixon. Som bekant har djävulen alla de bästa replikerna, men Langella är kanske ännu bättre när han lyfter Nixons ökentorra humor och likstela kroppsspråk till nya komiska höjder. Scenen när han försöker skoja om att skicka CIA-tränade kubaner för att spionera på Frost är en omedelbar klassiker.

Liksom Oliver Stones Nixon försöker Frost/Nixon balansera mellan framställningen av Nixon som machiavellisk despot och Nixon som tragisk person. Regissören Ron Howard lyckas mestadels hålla sin sentimentala ådra i schack, men i vågskålen fattas ändå mycket av den hänsynslöshet Nixon demonstrerade under sina vidriga och gemena kampanjer mot politiska motståndare. Den Nixon som var Tricky Dick har knappast synts sedan Emile de Antonios satiriska dokumentärklassiker Millhouse (1971, tyvärr ej DVD-utgiven).

Att Nixon var bildad på ett sätt som ställer senare efterföljare som ställer Reagan och Bush I & II i skamvrån är däremot helt klart, och i filmens sublima avslutning konfronterar Nixon Frost med en tankeställare: Vad hade hänt om rollerna hade varit ombytta, om det hade varit Nixon/Frost”? Frågan är synnerligen aktuell när Frosts gelikar nu dominerar både politiken och journalistiken.