Drag Me to Hell

USA 2009. Regi: Sam Raimi. Alison Lohman, Justin Long, Lorna Raver, Dileep Rao. Längd: 1.36.

Efter en flodvåg likgiltiga nyinspelningar av redan usla åttiotalsslashers och medelmåttiga asiatiska rysare – många gjorda på Sam Raimis eget bolag Ghost House – kommer här en tvättäkta originell skräckelsplatter med en nypa samhällskritik och en orgie i svart humor. Ni som minns regissören för Evil Dead-filmerna snarare än Spider-Man kommer att känna igen er. Och den yngre publiken får nu en anledning att rota fram Raimis förstlingsverk, en trilogi sällsamma kombinationer av H.P. Lovecrafts demonologi och Buster Keatons slapstickhumor.

Att Drag Me to Hell återvänder till det förflutna för en omstart av den materialutmattade skräckgenren syns redan i återkomsten för Universals gamla sjuttiotalsdrag_me_to_helllogotyp, som lämnar plats för ett genreklassiskt förebud om de onda krafternas makt. Därefter transporteras vi fram till nutid, där unga, karriäristiska banktjänstemannen Christine beslutar att låta vräkningen av den gamla sjuka, romska fru Ganush ha sin gång.

Sådan omoral går förstås inte ostraffad i skräckgenren. Ur sin sociala förnedring och förtidiga död reser sig den gamla kvinnan och förvandlas till skräckhaggan från helvetet. Hämnden får en alldeles särskild kraft av att Christine själv just har stapplat upp till skitförnäm övre medelklass från ett fattigt, alkoholiserat och outbildat hem på landet.

Är det då hennes förflutna, och kanske också möjliga framtid om hon stannat hemma på gården, som hemsöker henne? Nja, efter att ha lagt ut lite ledtrådar i den riktningen fullföljer Raimi inte. I stället introducerar han en gammal välkänd skräckfigur med gethuvud och bockfötter som sändebudet från underjorden.

Djävulen? Nej, Lamia kallas han här. Fast i grekisk mytologi är det en slags kvinnlig vampyr med ormkropp som lockar både unga män och barn i döden. Vad har den figuren här att göra, och varför i djävulsskepnad? Just ingenting annat än som knasig rekvisita i Raimis surrealistiska skräckshow.

Och det är min främsta invändning mot filmen: Både skräckinslagen men också humorn hade tjänat på en lite mer genomtänkt undertext, för att inte tala om demonologi. Nu slarvar sig filmen igenom flera sådana inslag och lämnar trådar hängande. Det hjälper inte heller att en ung fuskare i nyandlighetsbranschen rekryterats till rollgalleriet för att med omständliga förklaringar försöka reda ut i härvan.

Kan man bortse från det – och handlingens berg- och dalbana av chockeffekter och burleska blodbad håller publiken på tårna – har man en helafton i lustiga spökhuset. Alison Lohman spelar med en utsökt blandning av sårbar oskuldsfullhet och råbarkad jävlaranamma. I en intressant omkastning av könsroller på film spelar Justin Long hennes lite musaktige men bergfast lojale pojkvän.

En eloge dessutom till tv-veteranen Lorna Raver för hennes hämningslösa gestaltning av fru Ganush. Romer har demoniserats genom filmhistorien. Från stumfilmstiden till Disneys Pinocchio rövade de bort och sålde barn eller så lockade deras kvinnor vita män i fördärvet. Men nu får de sin hämnd. Ingen kommer att mucka med någon romsk tant igen efter den här filmen.

Genom att gå tillbaka till sina rötter har Raimi också återfått något av ungdomsårens energi i filmspråket. Han återanvänder gamla shaky-cam-trick och (ibland) tarvliga makeup-effekter på de mest halsbrytande och underhållande sätt. Och vilken annan regissör skulle komma på idén att hänga upp ett städ i taket just inom räckhåll för sin hjältinna i nöd?

© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-06-12.

3 x Helvetcube_ver1et

Inför lyckta dörrar (1944). Jean-Paul Sartres pjäs på temat ”helvetet är de andra människorna” om tre personer instängda i ett rum anses ofta som den perfekta helvetesbilden. Tre filmatiseringar har gjorts, en fransk (Huis clos, 1954) och två amerikanska (No Exit, 1962 och 2006).

Jigoku (1960). Nabuo Nakagawas surrealistiska tortyrorgie är en katalog över buddhistiska helvetesmyter hämtade från träsnitt och litterära källor och iscensatta i sina mest konkreta, blodiga och groteska former. Finns på amerikansk import-dvd.

Cube (1997). Högteknologisk helvetesvision som kombinerar Sartres kammardrama med plågorna i Jigoku när en grupp människor vaknar upp i en labyrintisk kub och ska försöka ta sig ut tillsammans, förbi de mest djävulska fällor. Finns på dvd.

© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-06-12.