U
SA 2009. Coraline. Regi: Henry Selick. Röster: Dakota Fanning, Teri Hatcher, Jon Hodgman, Jennifer Saunders. Längd: 1.40.
Henry Selick fick stå i medieskuggan av kollegan Tim Burton när de tillsammans gjorde A Nightmare Before Christmas. Men med Coraline, baserad på Neil Gaimans barnbok, har han slutligen fått sitt genombrott på egna ben.
Att göra dockanimation med den enormt tidskrävande och kostsamma stop-motion-tekniken är dödsföraktande nu när datorn härskar över genren. Enligt uppgift tog hela inspelningen 83 veckor och krävde 55 olika modellmiljöer. Det måste till en passionerad vision för att genomföra ett sådant projekt, och det syns i varenda bildruta, varenda detalj.
Den Roald Dahl-inspirerade skräckberättelsen anspelar med egensinnig svart humor på bland annat Alice i Underlandet och Trollkarlen från Oz, och filmcensorerna har valt att sätta åldersgränsen 11 år. Fast det är inte bara därför jag rekommenderar den även till föräldrar och äldre generationer att följa med sina 7-10-åringar. För den har något att säga även dem.
Klyschan om att livet pågår medan vi sysslar med annat stämmer nämligen perfekt på huvudpersonens Coralines föräldrar. De är inga viktorianska odjur med rottingen i ena handen och katekesboken i den andra; deras grymhet är dagens folksjukdom: självupptagenheten. Fastväxta vid datorerna är de till både kropp och själ ett med sina arbeten.
Trött på att behandlas som en irriterande fluga söker sig därför Coraline till en spegelvärld, som hon hittar bakom en hemlig dörr. Där får hon all den mat och kärlek och roliga upptåg som hon hungrat efter i den verkliga världen. Men snart upptäcker hon att den ständigt gullande och matlagande andra mamman har andra avsikter än kravlös kärlek.
Man behöver knappast vara freudian för att se hur sagan spelar med barns fantasier om sina föräldrar som en både kärleksfullt livgivande men också kvävande dödlig famn. När mammamonstret i en scen förvandlas till en spindel som fångar Coraline i sitt nät går tankarna oundvikligen till konstnären Louise Bourgeois uppmärksammade jätteskulptur Maman från 1999. Och även om det utmynnar i huvudpersonens försoning med sitt vanliga liv finns, som i alla skräckberättelser, ändå den där andra världen kvar – då och då bankande på den hemliga dörren.
I sin iscensättning har Selick med bravur utnyttjat den nya 3D-tekniken, som inte bara blir en gimmick med grejor som åker in i ansiktet på publiken. Snarare använder han den som ett instrument för sina bägge världar – den ena lite färglös och platt, den andra ett dynamiskt ögonfyrverkeri av fantasifulla miljöer.
Höjdpunkten är en cirkusföreställning med 61 dansmöss på scen och 248 hundar i publiken, som bara den tog 66 dagar att genomföra. När vi kommer in i salongen tillsammans med huvudpersonen är det svårt att inte dela hennes överväldigade känslor.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-05-15.
3 x an
imation
The Band Concert (1935) En av Disneys tekniskt främsta och mest surrealistiskt inspirerade kortfilmer, där Musse Pigg musikduellerar med både Kalle Anka och en fruktansvärd tornado.
La Planète sauvage (1973) Fransk-tjeckisk långfilm om människor som har blivit husdjur åt utomjordingar i en allegori om Sovjets ockupation av Östeuropa men också om människans herravälde över naturen och om klasskillnader.
Paprika (2006) Originell och vältecknad japansk science fiction om poliser på jakt efter en tjuv som stulit en apparat med vilken han kan manipulera människors drömmar och fantasier.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-05-15.