Bronson – Michael Tapper

Storbritannien 2009. Regi: Nicolas Winding Refn. Skådespelare: Tom Hardy, Hugh Ross, Jonny Philips, James Lance. Längd: 1.32.

I brittisk press talade man om Lindsay Anderson och Stanley Kubrick. Jag skulle hellre vilja tala om Martin Scorsese. Nicolas Winding Refn har länge gått vid hans sida.

Pusher I och II var hans Dödspolarna (Mean Streets, 1973), trean hans MAFFIABRÖDER (Goodfellas, 1990). Handkamerafilmade, naturalistiska våldsdramer inspelade med gerillateknik i Köpenhamns skitigaste bodegor och gränder. Proppade med oglamoröst, tarvligt vardagsvåld i en knarkarmisär av blod och skit. Lägg till en stor dos svart, lakonisk humor.

Hubert Selby Jr tog honom på en djupdykning i sina svarta själshål av paranoia och dödslängtan när de tillsammans gjorde den sorgligt förbisedda thrillern Fear X. Efteråt slängde Refn in Selbys nyckelroman The Room i sin remix av Tjuren från Bronx (Raging Bull, 1980) och King of Comedy (1982). Resultatet blev Bronson.

Titelfiguren är en modern Narcissus, ett tomt människoskal med uppblåst ego på jakt efter en identitet. Född som Michael Peterson av medelklassföräldrar i Luton är han ingen. Återfödd som den kriminelle medieälsklingen ”Storbritanniens våldsammaste fånge: Charlie Bronson” blir han någon. Ett monster. En kändis. En antihjälte.

I en scen är han ute några månader i frihet. En släkting ger honom jobb i den illegala boxningsvärlden och en bostad på en bordell. Men Charlie är bortkommen i ringen, på cocktailpartyt, i sängen. Förlorad straffar han snabbt in sig i fängelset igen.

Refn kapar alla realistiska förtöjningar för att iscensätta en hyperstiliserad ondskans teater, där Bronson regisserar och spelar huvudrollen i en ström av våldsamma enaktare eller happenings med fängelset som scen och konstgalleri. Ibland har han skräckslagna medfångar eller vakter som publik. Men med 30 av sina 34 fängelseår i isoleringscell är scenen alltsomoftast hans egna fantasiskapelser med inbillade åskådare som devot applådmaskin.

Som hos Selby och Scorsese blir huvudpersonens desperata sökande efter bekräftelse en ensam vandring genom skoningslösa, tvångsmässiga egomasturbationer av storhetsvansinne. Det är om man så vill en patriarkal maskulinitet i sin naknaste och mest extrema form. Mannen som allsmäktig härskare, som gud, om så bara gud över 3×3 meter stål och betong.

Tom Hardy gestaltar inte, han har gjort en De Niro: byggt på sig några tiotals kilo muskler och genomgått samma metamorfos som en gång Peterson. Hans Bronson är ett rasande, fängslat rovdjur. Skrämmande och patetiskt på en och samma gång.