99 Francs – Michael Tapper

Frankrike, 2007. Regi: Jan Kuonen. Skådespelare: Jean Dujardin, Jocelyn Quivrin, Patrick Mille, Vahina Giocante. Längd: 1.42.

”Jag är en skitstövel, en modern hjälte.” Så rätt. I en värld där rövhålism är en framgångsfilosofi och allt har en prislapp är reklamgurun Octave kung. Han hånar, lismar, festar, arbetar, kräks och knullar med samma dumdryga kokainflin. Han är den moderna tidens Master of the Universe, bländad av fåfängans fyrverkeri för att tala med Tom Wolfes 1980-talska språkbruk.

Jan Kuonen (Blueberry) är med sin frenetiska och hallucinatoriska registil i Ken Russels anda som gjord för att regissera denna svarta komedi, där ingenting är vad det synes vara. Det är värre. Och helvetets nedersta krets är en enda lång reklamfilm, som hakat upp sig medan en mamma med rastlösa ungar aldrig tycks kunna välja mellan två snarlika yoghurtpaket på en stormarknad.

Vad den handlar om? I allt väsentligt om ett liv som passerar förbi medan Octave uthärdar sju timmar långa konferenser – eller grupprunkningar som han kallar dem – för att välja rätt nyans på konstgräs i en reklamfilm. Kameran (och kanske också regissören) förefaller lika påtända som huvudpersonen, och snart sprider sig känslan av känslostum overklighet även till åskådaren.

Lika gärna som komedi skulle man kunna kalla den en skräckfilm där vi tillsammans med huvudpersonen bokstavligen svävar i limbo mellan liv och död medan vi försöker fantisera ihop ett lyckligt slut. Det går bra. Nästan.