USA 2008. Regi: Peyton Reed. Skådespelare: Jim Carrey, Zooey Deschanel, Bradley Cooper, Rhys Darby. Längd: 1.44.
En ytterst kalifornisk komedi om den livsfege banktjänstemannen Carl (Jim Carrey), som hjärntvättas av en new age-kult till att säga ja till allting – oavsett konsekvenserna. Till filmens fördel ska sägas att han faktiskt också säger ja till en rad oväntade saker som jag själv svårligen kan tänka mig att gå med på. En del generas man över. En del skrattar man åt. En del är generande roliga.
Yes Man är för all del ingen flabba-käken-ur-led-fars. Några gånger förfaller dessvärre Carrey åt kardinalsynden att skratta självbelåtet åt sina egna fyndigheter och upplägget är både grunt och entonigt i stil med Carrey-komedin Liar, Liar! för tio år sedan. Kärlek mellan motsatser är dessutom ett beprövat recept i genren. Men det finns en genuint humanistisk undertext om vikten av att skrota alla stereotypa ideal och älska också egenheterna hos den andre som det är svårt att motstå.
Bästa inslaget i filmen är Carls och hans nyvunna kärlek Allisons (Zooey Deschanel) romantiska spontanresa, som av alla ställen slutar i Lincoln, Nebraska. En nyförälskad heldag på ett telefonmuseum, en lerduveskjutbana och, som grande finale, i slaktrummet på en kycklingfabrik är knappast attraktioner man väntar sig i en romantisk komedi – eller i en förmodad kassavältare från Hollywood överhuvudtaget.
Men att både kärleken och filmen vågar trotsa sådana odds var nog det som slutligen vann mitt hjärta.
© Michael Tapper, 2008. Sydsvenska Dagbladet 2008-12-19.
