Animation, USA 2008. Regi: Andrew Stanton. Röster i originalversionen: Ben Burtt, Elissa Knight, Sigourney Weaver, Jeff Garlin. Svenska röster: Johan Lejdemyr, Mikaela Tidermark, Annica Smedius, Henrik Dorsin. Längd: 1.37.
Vi färdas genom rymden till tonerna av sång- och dansnumret ”Put on Your Sunday Clothes” från filmmusikalen Hello Dolly! (1969): ”Out there /There’s a world outside of Yonkers/Way out there/Beyond this hick town”. Kameran åker ner mot en planet. Kontinenter skymtar. Det är jorden, knappt igenkännlig under lagren av rymdskrot och giftgul luftförorening.
Just när vi tror oss se New Yorks skyline visar den sig bestå av monumentala skrothögar, prydligt staplade av planetens siste invånare – en städrobot av modellen WALL-E. Det är inte utan att man tänker på myternas Sisyfos när man ser huvudpersonen i det skräplandskap som megamonopolet Buy’N’Large lämnat kvar efter att ha slukat alla naturresurser och förgiftat allt liv.
Någonstans i en annan galax har en grupp rika, valrossfeta knösar förskansat sig i en karikatyr av konsumtionssamhället, där de slappar framför en enfaldig mediesörja på hologramskärmar inbyggda i svävande liggfåtöljer. Vad som hänt med deras miljarder fattigare medmänniskor undviker filmen märkligt nog att skildra.
Ändå ansluter sig filmen till efterkrigstidens samhällskritiska science fiction, med referenser till bland annat ÅR 2001: ETT RYMDÄVENTYR (2001: A Space Odyssey, 1968) och I, ROBOT (2004). WALL-E själv är en hybrid av R2D2, E.T. och hemmabygget i Nr. 5 lever! (Short Circuit, 1986), och liksom de upproriska androiderna i BLADE RUNNER (1982) och Frankensteins monster före dem har han i sin livstörst blivit mer mänsklig än sina skapare.
Hans enda videoband av en gammal musikal visar honom människan som bäst – full av livsglädje, kärlek, hopp, tillit – i skärande kontrast till både dagens ”krig mot terrorn”-skräckvälde och filmens framtidsvision. Inte undra på att han (i och för sig oavsiktligt) kommer att leda ett robotuppror mot den avhumaniserade människospillran på rymdstationen.
Både tekniskt och konstnärligt har Pixar (RÅTATOUILLE) åter överträffat sig själva. Den nästan 40 minuter långa upptakten utan mänsklig dialog är en bildberättandets triumf i stumfilmsfarsens anda. Visst tänker man på Chaplin och Keaton när WALL-E en dag slutar arbeta och börjar gå på upptäcktsfärd bland ruinerna. Intrycket är bländande, med en rikedom på detaljer och nyanser som ytterligare flyttar fram datoranimationens gränser.
Denna hyperrealistiska bildsymfoni framkallar en sällsam upplevelse av att på en och samma gång uppleva stor skönhet och avgrundsdjup fasa. Tyvärr avrundar man med ett nödtorftigt hopsnickrat happy end som åtminstone inte övertygar mig även om tanken är god. För den långa mardrömmen dessförinnan är alltför stark för att trollas bort i slutsekunderna
Få filmer kan bättre illustrera Cree-indianernas profetia: ”Först när det sista trädet huggits ner, den sista floden förgiftats, den sista fisken fångats, kommer den vite mannen förstå att man inte kan äta pengar.”
© Michael Tapper, 2008. Sydsvenska Dagbladet 2008-09-05.
P.S. Missa inte Pixars förfilm Presto, om viljornas tvekamp mellan en trollkarl och hans kanin.