Tropa de Elite – Michael Tapper

Brasilien 2007. Regi: José Padilha. Skådespelare: Wagner Moura, Caio Junquiera, André Ramiro, Maria Riberio. Längd: 1.55.

Tropa de Elite lanseras felaktigt som ”uppföljaren till Guds stad” eftersom manusförfattaren är densamma, Bráulio Mantovani, och bägge filmerna berör knarkhandeln i Rio de Janeiros favelor (slumområden). Men egentligen har de inte mycket gemensamt. I stället bygger denna årets Berlinfestivalvinnare på en bok av André Batista som i sin tur haft verkliga polisers berättelser som källmaterial.

Handlingen i filmen berättas huvudsakligen ur den utbrände poliskaptenen Nascimentos perspektiv – ibland fyller han själv i med berättarröst – och utspelas strax innan påvens besök i Rio de Janeiro sommaren 1997. Eftersom påven bestämt sig för att övernatta i en favela får Nascimentos specialstyrka BOPE i uppdrag att rensa upp.

Han hamnar då i blodigt krig mot langare, ligamedlemmar, poliskorruption och byråkrati men får nödvändig förstärkning av en ny grupp rekryter, bland annat det idealistiska radarparet Neto och Matias. Intentionerna bakom filmen ser lovvärda ut på papperet, och det saknas inte välvilliga recensioner som hävdar att det pseudodokumentärt filmade och run-and-gun-frenetiskt klippta actionvåldet och tortyren i sig skulle utgöra en drabbande samhällskritik.

Men perspektivet är så ensidigt förlagt på specialstyrkornas sida att den passar utmärkt som högerextremistisk rekryteringsfilm, särskilt som de svarta uniformerna och dödskalleemblemen ligger obehagligt nära SS Totenkopf.

Vi får se långa scener hemma hos den psykiskt alltmer labile Nascimento, hur hans fru går på ultraljud och hur den unge kaptenen senare byter blöjor på sin nyfödde son. Den sadistiske knarklangarens privatliv bestås däremot bara med en kort glimt när han med pistolen i hand tar farväl av fru och barn innan han går under jorden efter att ha dödat en polis.

Till och med Nascimentos våldsamma sammanbrott, som stöter bort resten av familjen, förklaras som en konsekvens av knarkkrigets grymheter. För det är kontakten med den alltigenom ondskefulle fienden som motiverar hans hårdhet och hämnarmoral. Det är helt enkelt den enda möjliga överlevnadsstrategin för såväl honom som samhället.

Sidoberättelsen om nybörjaren Matias, som Nascimento ser som en yngre upplaga av sig själv, får tjäna som illustration. Han pluggar Foucaults maktkritiska ”Övervakning och straff” på universitetet i en klass socialt blödiga virrhjärnor från rikemanshem. Inte nog med att de göder ligorna med sitt fritidsknarkande, utan de arbetar också aktivt tillsammans med dem i olika välgörenhetsprojekt i den naiva tron att de har att göra med ”socialt medvetna” Robin Hood-gangsters.

När Matias i ett svagt ögonblick smittas av denna dumsnällhet och vill skänka ett par glasögon till ett behövande barn skriver han sin egen dödsdom. För säkerhets skull understryker Nascimento själv sensmoralen på ljudbandet. Tropa de Elite gör därmed hans fascistiska människosyn till sin egen.

Till bilderna av tortyr, misshandel och mord har man dessutom lagt på en hårdrockmusik som leder tankarna till både datorspel på krigsteman och de amerikanska soldaternas framryckningar i Irak med adrenalinstimulerande soundtrack i pansarvagnarna.

Budskapet är att Brasiliens ”krig mot knarket” är detsamma som USAs ”krig mot terrorn”. Grymt. Hemskt. Men helt nödvändigt eftersom det inte finns något alternativ och fienden knappt är mänsklig.