The Mist – Michael Tapper

USA 2007. Regi: Frank Darabont. Skådespelare: Thomas Jane, Marcia Gay Harden, Laurie Holden, André Braugher. Längd: 2.07.

The Mist, efter en kortroman av Stephen King, river sönder den tunna hinnan av nationell gemenskap och visar ett land sönderslitet av paranoia och inre motsättningar. Visst, vi har i någon mening sett upplägget med en grupp människor barrikaderade tillsammans mot ett till synes oförklarligt hot utanför – Hitchcocks Fåglarna och Romeros Night of the Living Dead till exempel – men King och regissören Frank Darabont (Nyckeln till frihet) har några ess i rockärmen. Inte minst det chockartade slutet.

Det börjar som vanligt i en King-berättelse med en grupp människor i ett litet idylliskt samhälle i Maine som kanske heter Castle Rock. De ser en mystisk dimma sänka sig ner från en militärbas i bergen ovanför. Att romanen och berättelsen inte heter The Fog beror nog inte bara på att det är titeln på en skräckfilm av John Carpenter, utan på att ”mist” i bildlig mening också betyder töcken. För det är där huvudpersonerna förlorar sig själva.

På vägen till affären skämtar de om den religiösa tokdåren Mrs. Carmody (Marcia Gay Harden), som blandar gammaltestamentliga undergångsvisioner med tabliodtidningarnas skräckhistorier om utomjordingar och helvetesmonster. Snart hamnar de förstås under belägring i affären från just sådana monster utanför. Och inne i affären formerar sig också hotet från en allt mäktigare Mrs. Carmody och hennes svavelosande predikningar.

Det finns något avväpnande enkelt och effektfullt med filmens monsterrepresentationer – jätteinsekter, tentakelförsedda odjur och svårbestämbara skuggvarelser – som tycks ha stigit ur atombombsförsökens 1950-tal men också kan ha dröjt sig kvar från genmanipulationens 1990-tal. De är nutidens myter, motsvarigheter till äldre epokers skräckbilder i kyrkomålningar och boktryck.

Ofta kopplas de idag till konspirationsfantasier om hemliga experiment, sådana som i de klassiska skräckfilmerna anses blasfemiska eftersom de utmanar Guds monopolrätt på att skapa liv. Även det temat varierar The Mist med visst skarpsinne.

Betydligt svagare är dramaturgin och rytmen i filmen. Först och främst är den alltför lång. En halvtimmes trimning av de många och långa tv-teaterdialogerna i affären hade skapat en helt annan nerv i filmen, inte minst som kontrast till det bedrägliga lugnet i öppningsbilderna. Harden är en utmärkt skådespelerska, men hennes fradgatuggande utfall blir i längden mer enerverande än hotfullt. Och varken Thomas Jane eller Laurie Holden som förnuftets motståndsmän kan riktigt matcha henne.

Gruppsykosen som hon tar kontroll över går dock aningen lättvindligt och snabbt för att övertyga. Å andra sidan talar vi om ett samhällsklimat där kristna fundamentalister fått makt nog att utmana evolutionsteorin och annan rationell forskning med pseudovetenskap i skolsystemet, och där sektledare som Jim Jones bara varit en i en lång rad bindgalna predikanter i spetsen för fanatiska församlingar.