The Happening – Michael Tapper

USA, 2008. Regi: M. Night Shyamalan. Skådespelare: Mark Wahlberg, Zooey Deschanel, John Leguizamo, Ashlyn Sanchez. Längd: 1.31.

På bio har jag sett folk springa från eldstormar, tidvattenvågor, jordbävningar, vulkanutbrott och till och med köra ut ur kärnvapenexplosioner. Fånigt, visst, men oftast levererat med glimten i ögat. I kalkonmästaren M. Night Shyamalans senaste film springer folk från vinden. Varför ser det extra korkat ut?

Kanske för att det kommer efter en diskussion mellan två gifta 30-åringar som själsligt sett knappt har fyllt tio och som nu är på flykt undan ett dödligt nervgift. De befarar att det är växterna som ger igen för människans ondska. Och på något sätt har de gröna hämnarna fått vinden på sin sida.

”Vetenskapen har bara teorier”, har han tidigare förklarat och låtit som en megafon för den religiösa knashögerns senaste kampanj för så kallad intelligent design, ”egentligen är naturen ett mysterium.”

Nu kommer det fram att det äkta paret har bedragit varandra. Hon har fikat med en kollega när hon sagt till sin man att hon jobbat över. ”Du ljög för mig”, säger han sårat.

För att ge igen berättar han om sin dragning till sexig apotekare. Det fick honom att köpa en flaska hostmedicin. För sex dollar. Fast egentligen inte. För han hittade bara på.

Replikerna levereras uppriktigt in i en närgången kamera. Ingen ironi. Dramatiskt, dödligt allvar. Med ansiktet som själens spegel. Fast med en gammaldags veckotidningsföljetong som manus. Mitt livs novell på tema äktenskapskris i apokalypsens skugga.

Liksom i tidigare Shyamalan-epos väntar man på en förlösning som ska avslöja att allt i filmen var ett skämt, vilket då förklarar de sökta dramatiska vändningarna och den falskskorrande dialogen. Men idiotierna bara staplas på varandra tills allt upplöses i en än mer bisarr ”all you need is love”-final med en epilog som öppnar för en del två i Frankrike.

Mon Dieu, vad har de stackars fransmännen gjort för att förtjäna något sådant!