Sweeney Todd

USA, 2007. Regi: Timsweeney_todd Burton. Skådespelare: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Alan Rickman, Timothy Spall. Längd: 1.57.

Stephen Sondheims musikal tar den annars så optimistiska genren in i skräckens nattvärld, och även den mest oskuldsfulla melodi får därför en mörkt, ibland dissonant stråk som skär in i märgen. Londons gator i Charles Dickens tidevarv är dessutom så förmörkade av något mer än natt – rättslöshet, superi, fattigdom, brutalt klassförtryck – att scenografen Dante Feretti med bravur målar dem helt i nyanser av kolröksvart.

Enda färgstänket är förstås blodrött – i klädmönster, som regn mot den ständigt rökmättade himlen eller som en hastig blodgejser mot Todds vindsfönster över ett labyrintiskt gatunät snarlikt kloaksystemet undertill.

Sweeney Todd må vara en legend, men hans livsöde är bara snudd på mindre sannolikt än true crime-berättelserna i den samtida kriminalkrönikan Newgate Calender. Och hämndtemat har en djup resonans i klasskonflikternas och revolutionernas 1800-tal. Synd därför att Burton tonar ned den sociala undertexten för att göra närmast en skräckversion av sin förra film, Kalle och chokladfabriken, komplett med en ironisk repris av förtexterna.

Nedtonad är också den eleganta, svarta humorn som gjorde scenversionen från 1979 så populär. Därmed trubbas den komiska udden av i utsökt, blodtörstiga sångnummer som ”Epiphany” och ”A Little Priest”, där den halssnittande barberaren och hans pajbakande medbrottsling Mrs. Lovett diskuterar köttkvaliteten på stadens aktade medborgare.

Burton-favoriten Johnny Depp gör sin Todd till en levande död som bokstavligen har hamnat i förgården till Helvetet. Så avskärmad från livet är han att inte ens Mrs. Lovetts vykortsbjärta kärleksdrömmar visar honom annat än som en förbittrad zombie. Det förminskar något av scenversionens operamässigt passionerade hämnare och gör faktiskt rollfiguren aningen färglös trots hans många blodbad.

Fokus flyttas därför – avsiktligt eller inte – över på Mrs. Lovett, lustfyllt spelad av Burtons sambo Helena Bonham Carter som en modern häxa med lika taskig hygien som moral, och ett viktorianskt skurkgalleri i ypperlig tolkning av Timothy Spall, rollfacksveteranen Alan Rickman och Sacha Baron Cohen. Undantaget Bonham Carter och Cohen, som slår gnistor i sitt lilla elaka sångnummer, hade jag dock önskat att ensemblen fått lite mer sångträning för att komma åt Sondheims alla musikaliska nyanser i detta hans främsta verk.

© Michael Tapper, 2008. Sydsvenska Dagbladet 2008-02-15.