USA 2008. Regi: Dave Filoni. Röster i originalversionen: Matt Lanter, Ashley Eckstein, James Arnold Taylor. Svenska röster: Amanda Renberg, Dan Bratt, Dick Eriksson. Längd: 1.38.
George Lucas grundade en gång på 1980-talet ett datoranimationsföretag som han strax sålde till Apple-grundaren Steve Jobs. Många år och investeringsmiljoner senare blev företaget guldkalven Pixar, och plötsligt jagade alla Hollywoodbolag animatörer. Så också Lucas, som 2003 startade Lucasfilm Animation med en asiatisk underavdelning i Singapore.
The Clone Wars är det nya bolagets förstlingsverk, en animerad spelfilm som utspelas mellan episoderna II och III i filmserien och som kommer att följas av en tv-serie med samma namn. Men inte bara berättelsen haltar, även tekniskt ligger man hästlängder efter i stort sett alla sina konkurrenter. Och det vill inte säga lite med tanke på de många hafsverk som gjorts i genren de senaste åren.
Lucas har aldrig varit någon finsnickare i vare sig karaktärspsykologi eller dramaturgi. Fast åtminstone i de första tre Star Wars rörde han (med hjälp av läromästaren Joseph Campbell) vid en mytologisk nerv som gick direkt in i hjärtat på en hel värld av barn. I den nu bioaktuella filmen finns knappt rollfigurer, handling eller action värd namnet. Än värre är animationen.
Handlingen utspelas under Klonkrigen mellan Republiken och Separatisterna (senare Imperiet). Anakin Skywalker och hans lärling Ashoka får i uppdrag att rädda Jabba the Hutts kidnappade son så att Republiken kan knyta en allians med Hutt-klanen i kriget.
Bakom scenariot lurar förstås en genomskinlig konspiration, som filmmakarna ändå bokstaverar stort på våra näsor gång efter annan under filmen. Resultatet är halvannan timme action – ibland hyfsad men oftast rejält tradig – varvat med korta scener som hamrar in det vi redan förstått.
Till det ska man lägga något av den kantigaste, fulaste och stelaste animationen jag sett på mycket länge. Rollfigurerna rör sig som på klippdockornas tid och är lika uttryckslösa; bakgrunderna är påtagligt slarvigt och dåligt tecknade.
Det är som att se in i en död, fantasilös fantasivärld – steril, känslostum och lika mekanisk som de sega lasersvärdduellerna. Man undrar vilka som är de egentliga klonerna, kanske rent av filmmakarna själva?
© Michael Tapper, 2008. Sydsvenska Dagbladet 2008-08-15.