Polisorkestern som kom bort

Israel/Frankrike/USA 2007. PolisorkesternBikur Ha-Tizmoret. Regi: Eran Kolirin. Skådespelare: Sasson Gabai, Ronit Elkabetz, Saleh Bakri, Khalifa Natour. Längd: 1.29.

En polisorkester från Alexandria kommer till Israel för att spela på invigningen av ett arabiskt kulturcenter men hamnar på avvägar. Lämnade på en ödslig ändhållplats i öknen som alla tänkbara gudar glömde står de plötsligt öga mot öga med några skeptiska bybor på en liten restaurang. Egyptier på ena sidan gatan, israeler på den andra.

Det är upptakten till Eran Kolirins långfilmsdebut, som kunde ha haft undertiteln ”Nämn inte kriget!” efter en nyckelreplik i Pang i bygget. Återstoden av filmen befinner sig nämligen de forna fienderna på ett minfält av både nyfikenhet och ingrodd skepticism. Två grannfolk åtskilda av språk, religion och historiska konflikter söker en gemensam kontaktyta. Musiken blir en sådan.

På restaurangen hänger en bild på en israelisk pansarvagn. En man i orkestern hänger diskret sin hatt över bilden medan han äter. Inga kommentarer. Senare i ett israeliskt hem stämmer några orkestermedlemmar in i värdens framförande av ”Summertime”. Det är orytmiskt och falskt men i varje fall en stapplande början på en slags försoning.

Mellan fragmenten av dialoger och personliga bakgrunder som huvudpersonerna utbyter ligger en spänd tystnad. Öknens tystnad. Allt är fortfarande möjligt, också att något förstulet ord ska haverera det ömtåliga samförståndet.

Och kanske hade det behövts ett haveri som sedan övervunnits. Försoning, liksom lycka och kärlek, är aldrig så betydelsefull som när den erövras mot alla odds. Nu löper vänskapen som på räls, ibland lite väl sockrad i inslag som kvinnotjusaren Haleds raggningsskola för en judisk hångelanalfabet eller strebern Tawfiqs förvandlingsnummer till trivselmorfar.

Men de lysande skådespelarna, främst Sasson Gabai som uniformsmänniskan Tawfiq och Ronit Elkabetz som den medelåldrande byskönheten Dina, bär sina roller med en sådan övertygelse att invändningarna bleknar.

© Michael Tapper, 2008. Sydsvenska Dagbladet 2008-04-04.