Pineapple Express – Michael Tapper

USA 2008. Regi: David Gordon Green. Skådespelare: Seth Rogen, James Franco, Rosie Perez, Gary Cole. Längd: 1.51.

Varför indiefilmprofilen David Gordon Green, känd för sin festivalprisade regidebut George Washington, har tagit sig an ett så standardmässigt projekt är förbryllande. Berättelsen är i grunden en genomsnittlig rökabrajafilm av Cheech and Chong som bara till det yttre uppdaterats några decennier. Liksom då bör publiken vara lika påtänd ner till amfibiestadiet som huvudpersonerna för att kunna gnägga med i segskallekomiken, som när doften av filmens supergräs Pineapple Express jämförs med ”Guds vagina” och kicken i ”att döda en enhörning”

Handlingen håller motsvarande lågpannad nivå. Filmens mord inträffar, bekvämt nog, just framför det panoramafönster som huvudpersonen parkerat framför för att dra några bloss, och bara genom att lukta på jointen kan mördaren strax därefter spåra det ovälkomna vittnet. Upplösningen är därefter.

Mindre förvånande är det att filmens verklige upphovsman är producenten Judd Apatow – känd för småroliga komedier som 40 Year-Old Virgin och Dumpad men mestadels för sömniga transportsträckor på autopilot genom alltför välbekant terräng: Anchorman, Talladega Nights, Supersugen. Den här filmen tillhör den senare kategorin.

Endast James Franco är minnesvärd som knarklangaren Saul. Med sitt komiska kroppsspråk och sin rörande vänfasthet i en cynisk storstad som inte av en slump går under öknamnet Hell-A. I sina bästa stunder framstår han som en lillebror till Jeff Bridges komiska flummare ”The Dude” i The Big Lebowski. Jag hade önskat honom en bättre film.