Once – Michael Tapper

Irland, 2007. Regi: John Carney. Skådespelare: Glen Hansard, Markéta Irglová, Bill Hodnett, Danuse Ktrestkova. Längd: 1.25.

I Once har Glen Hansard i The Frames återförenats med bandets ex-bassist, regissören John Carney, för att skapa en kärlekshistoria om två människor som efter att ha svikits av sina älskade lite trevande finner varandra genom musiken. Många tänker nog på musikalen som en stiliserad genre med sång- och dansnummer i ateljéskapade fantasimiljöer. Men alltsedan Gene Kelly drog ut den i rännstenen med New York dansar (1949) har inspirerade filmmakare som Jacques Demy och Lars von Trier använt den för att, som här, gestalta människors drömmar och längtan mitt i vardagen.

Den delen lyckas också filmen utmärkt med. Hansards säregna sångstil och fyndiga texter fungerar inte bara i det Oscarbelönade, ömsinta ledmotivet ”Falling Slowly” utan också i den svartsjukebrutala hatkräkningen ”Broken Hearted Hoover Fixer Sucker Guy”. Skådespeleriet är däremot lite svajigare. Inte så konstigt eftersom varken Hansard eller motspelerskan Markéta Irglová har någon skådespelarutbildning eller tidigare erfarenhet av film.

Likaså är Carney en konstnärligt outvecklad regissör med ett ganska ointressant bildspråk, där några klippningsmontage typiska för 1960-talets nyavågiga musikfilmer och senare återanvänt i x antal musikvideor är det mest äventyrliga han presterar. Och jämförelserna med den romantiska komedin Bara en natt, med sin utsökta dialog, utfaller till den här filmens nackdel.

Nyckeln till den här filmens framgång ligger snarare i dess totala brist på inställsamhet, sentimentalitet och självmedvetna blinkningar. Med det lyckas den blåsa friskt, nytt liv i så pass väletablerade dramatiska klichéer som kärlekshistorien med tragiskt förhinder och förlorartyperna som når framgång mot alla odds. Med sina två alldeles chose- och posebefriade huvudpersoner har filmen också en osökt charm svår, för att inte säga omöjlig att motstå.