Necrobusiness – Michael Tapper

Sverige/Storbritannien/Danmark/Finland, 2008. Regi: Fredrik von Krusenstjerna., Rikard Solarz. Reporter: Monika Sieradzka. Medverkande: Grzegorz Stelmaszewski, Marian Szymczak, Tomasz Szymczak, Tomasz Nowak. Längd: 1.35.

En begravningsfirma i polska staden Lodz mjölkar statliga begravningsbidrag med hjälp av korruption, gangstermetoder mot konkurrenter och till och med mord på ambulanspatienter. Denna fantastiska historia kunde med bara obetydlig justering lika gärna ha gjorts som antingen skräckfilm eller svart komedi. Nu har den blivit en dokumentär som än en gång visar att verkligheten överträffar dikten.

Med den undersökande journalisten Monika Sieradzka som ciceron rullas en historia upp som klår de flesta deckare i besynnerliga kopplingar, groteska inslag, tvära omkastningar och bisarra figurer. Tålmodigt kommer hon huvudpersonerna inpå kroppen, och det kanske märkligaste är nog att de låter filmmakarna ha kameran på även när fasaderna spricker och bekännelserna (uttalade eller antydda) kryper fram.

Formmässigt är den kanske inte så märkvärdig, snarast som ett avsnitt Uppdrag granskning inspelat i Polen. För att bryta mot standardberättandet kunde man därför med fördel använt Stefan Vermülens animationer från för- och eftertexterna eller berättelser från anhöriga till de kommersiellt gångbara liken för att pröva de motsägande berättelserna i filmen mot varandra.

Men grundstoryn i sig är ändå tillräckligt stark för att man som åskådaren sitter som naglad i bänken även i de stillsammaste dialogpartierna. Det som fascinerar är att denna necrobusiness byggts upp som vilken business som helst. Fast med mord och lik som handelsvaror.

Problemet, som de åtalade verkar se det, är att de avslöjats på grund av sin klumpighet; sin nyrika brist på diskretion, som gammaldags borgarklass skulle ha uttryckt det. I klartext har de visserligen varit så giriga att de sanktionerat mord, men värre är att de inte lyckats sopa undan spåren. Eller som gangsterkapitalismens elfte bud lyder: Du skall inte åka dit.

Den vinnande Gudfadern i likbranschen är rörande i sina försök att köpa sig respektabilitet med generösa donationer till ett sjukhus och engagemang för lokalidrotten. Ändå lyckas han med sin krämarcharm, taskiga klädsmak och lätt undertryckta brutalitet knappast tygla sin inre Tony Soprano. Han spelar helt enkelt inte sin samhällsbärarroll tillräckligt övertygande.

Mitt i alla rysansvärda detaljer slås man också av hur lite de inblandade överensstämmer med skräckbilderna av en allsmäktig organiserad brottslighet som ibland förekommer i massmedierna. Det handlar oftast inte om demoniska brottsgenier med privatarméer till sitt förfogande, utan om sociopater med kriminella affärsmetoder och med korruption som främsta vapen. Och de kan, som synes här, faktiskt bekämpas av ett demokratiskt samhälle, om än man inte alltid får tag i alla.

Kanske en tröst mitt i all bedrövelsen.