Min bror är enda barnet

Italiemy_brother_is_an_only_childn/Frankrike 2007. Mio fratello è figlio unico. Regi: Daniele Luchetti. Skådespelare: Elio Germano, Riccardo Scamarcio, Angela Finocchiaro, Massimo Popolizio. Längd: 1.40.

1968-nostalgin presenteras ofta i oförblommerat romantisk förpackning som en ungdomsfest av sex, droger och rock’n’roll med lite politik närmast i förbigående, som i Radices roman Grisar med vingar eller Bertoluccis film Dreamers. Därför är Min bror är enda barnet välkommen som en åtminstone något mer problematisk historieskrivning.

Den tar sats mot från en dysfunktionell arbetarfamilj i en småstad som favoriserar äldsta barnet, den kommunistiske aktivisten Manrico, men berättas ur hans yngre bror, hackkycklingen Accios perspektiv. När Accio blir nyfascist artar det sig inledningsvis till en fortsättning på de politiska motsättningar som tidigare skildrats i 1900, fast ur ett motsatt perspektiv.

När Accio tvärt byter sida – mer av känslomässiga än rationella skäl – glider filmen in på alltför kända spår innan den avrundas med två olika och uppenbart symbolladdade slut för respektive broder: Den ene skjuts ihjäl efter ett terroristdåd, den andre leder familjen till en ockupation av de nya hus som de lovats av myndigheterna men inte fått tillträde till. Finalbilden av lycka på den nya balkongen med havsutsikt slirar osäkert mellan uppriktighet och ironi.

Behållningen ligger framförallt i filmens första halva, där åtminstone en svensk publik får en ny inblick i den revanschistiska nyfascism och Mussolininostalgi som snabbt formerade sig efter andra världskriget och som fortfarande gör sig påmind i italiensk politik. Sedan tar ett för 1968-genren typiskt erotiskt triangeldrama vid mellan bröderna, och snart är vi på tokvänstermöte där Beethovens nionde symfoni fått ett omskrivet libretto som hyllar Mao, Lenin, Stalin etc. Plötsligt är nyfascisterna där och så slåss man – om tolkningen av Beethoven.

Kul men väl bekant. När kommer filmen om kappvändarna, anpasslingarna och de som förlamade satt kvar efter festen?

© Michael Tapper, 2008. Sydsvenska Dagbladet 2008-05-09.