Legender från Övärlden – Michael Tapper

Japan 2006. Gedo Senki. Regi: Goro Miyazaki. Röster: Junichi Okada, Yuko Tanaka, Jun Fubiki, Aoi Teshima. Längd: 1.55.

Ursula K. LeGuins klassiska fantasyböcker om Övärlden har tidigare blivit hyfsat radiodramatiserade och katastrofalt tv-filmatiserade. Den brittiske regissören Michael Powell planerade länge en filmversion, men när han dog miste världen den som bäst hade kunnat göra denna komplexa och fantasifulla berättelse rättvisa.

Japanska Studio Ghiblis (Spirited Away) pyttipanna på seriens tredje och fjärde böcker – Den yttersta stranden och Tehanu – är en tolkning som tagits emot med måttlig förtjusning av den luttrade författarinnan. I hemlandet vann den pris som årets sämsta film men blev ändå en kassasuccé. Och på nätet går meningarna i de heta diskussionerna vitt isär.

Mitt eget intryck är splittrat. Som helhet är filmen alltför blek, tam och långsam för att göra LeGuins berättarkonst rättvisa. Den saknar dramatisk rytm och har påtagligt svårt att ge en riktig bakgrundsteckning om Övärlden och dess invånare för den oinvigde – vi kommer ju trots allt in mitt i sagoserien. En del biobesökare sitter nog därför mer förbryllade än fascinerade i fåtöljen.

Förbindelsen mellan Ged och Tenar från tidigare äventyr förblir grumlig, och särskilt den senare blir en marginell figur i filmen. Detsamma gäller Therru, som här först dyker upp av en slump i staden, senare visar sig vara en central karaktär och först i finalen avslöjar sina magiska egenskaper tillsammans med sitt egentliga namn.

Debuterande regissören Goro Miyazaki tecknar sina karaktärer ganska stereotypt, särskilt barnen. Han har ännu inte fått pappa Hayaos öga för minnesvärda karaktärer. I gengäld gör han vackra om än lite livlösa landskap, där djuren och människorna är fåtaliga och han lite väl ofta dröjer sig kvar vid glidande moln över kvällsröd himmel eller vajande gräs. Som naturlyriska motiv är de betagande, men han har svårt att få in dem på ett naturligt sätt i berättelsen.

Bättre lyckas filmen då i enskildheter. Bäst tecknad och berättad är sekvensen där Ged och prins Arren besöker en på håll vacker stad som vid närmare granskning visar sig både bokstavligen och moraliskt vara i förfall, med slavhandel, brutalitet och utbrett knarkmissbruk. Där fångar han böckernas blandning av mystik, daoistisk filosofi och civilisationskritik.