LasseMajas Detektivbyrå – Kameleontens hämnd

Sverige, 2008. Regi: Henrik Georgsson. Skådespelare: Matilda Grahn, Theodor Runsiö, Tomas Norström, Jacob Ericksson. Längd: 1.37.

För mig som växt upp med Kalle Blomkvist och Ture Sventon är LasseMajas Detektivbyrå ett egendomligt fenomen. Medan Astrid Lindgrens Lillköping och Åke Holmbergs Stockholm gör underfundiga karikatyrer av hur efterkrigstidens Sverige öppnar sig mot omvärlden, sluter sig LasseMajas Valleby med självgod förnöjsamhet i en småstadsnostalgi för trygghetsnarkomaner.

Här är allt snällt, rentvättat och utslätat som i en reklambroschyr för hela familjen. Ingenting sticker ut, oroar eller riskerar att stöta sig med någon. Hotet och äventyren blir aldrig dramatiska och därför inte heller spännande. Detsamma gäller komiken, en slags halvhjärtad tokrolighet som ängsligt håller inne svängarna och inte en sekund lockar till skratt.

Man slösar inte bara med utmärkta skådespelare i menlösa biroller utan också med den begåvning som uppenbarligen plöjts ner i exempelvis scenografi, mask och kostym. I de senare kategorierna finns dessutom ansatser till ett konstnärligt mod och fantasifullt temperament – inte helt olikt det man finner i Tim Burtons filmer – som även manus och regi hade mått bra av. Då hade LasseMaja-filmen kunnat bli en fängslande, skruvad skrattspegel av vår tid i stället för en trött och likgiltig förkonstling av landet Ingenstans.