Kung Fu Panda – Michael Tapper

USA, 2008. Regi: John Stevenson & Mark Osborne. Röster i originalversionen: Jack Black, Dustin Hoffman, Jackie Chan, Angelina Jolie. Svenska röster: Lawrence MacKrory, Claes Ljungmark, Janne Westerlund, Petra Hultgren. Längd: 1.35.

Förtexterna är utsökta, en drömsekvens som hämtat sitt bildspråk från den kinesiska konsthistorien. Men just därför känns mötet med konventionella teckningsstilen och den välbekanta berättelsen från nolla till hjälte i resten av filmen som en antiklimax. Liksom man slutligen hittar Nemo, blir förstås Pandan Po till sist en kung fu-mästare. Eller i alla fall bäst på en slags fetma- och matmissbruks-fu.

Väljer man originalversionen är det som om Jack Black fortsätter sin roll från Nacho Libre. Skämten är många om pandans rondör, taskiga kondition och allmänna slapphet. Men när han väl släpat sig uppför den vindlande trappan till kung fu-templet för en förnedrande introduktion i träningsmetoderna, blir tjockhumorn i alla fall lite roligare.

Höjdpunkten är faktiskt inte den avslutande tvekampen med den onde snöleoparden Tai Lung – ett märkligt val av fiende med tanke på det akuta utrotningshotet mot arten – utan en lång träningssekvens med läraren och kattbjörnen Shifu. Lockad av mat kan Po plötsligt göra de mest häpnadsväckande saker med sin volumniösa kropp. Särskilt briljerar han med ätpinnar i en fäktningsmatch om några dim sum.

Problemet är bara att pandan tar så stor plats både i bild och i handlingen att de andra figurerna trycks ut i marginalen. Även om reklamen lyfter fram ”de fruktade fem” andra kung fu-mästarna – Tigrinnan, Apan, Tranan, Viper (en giftorm) och Syrsan (en bönsyrsa), uppkallade efter olika stridstekniker och med originalröster av idel stjärnnamn – så minns man dem knappt när filmen väl är framme vid eftertexterna.

Överhuvudtaget stannar filmen sällan upp för att ge någon bakgrund till händelserna eller fördjupa några karaktärer. Varför är till exempel Pos far är en gås som driver en nudelrestaurang? En intrikat fråga.

I stället växlar handlingen rastlöst mellan slapstick och animerad action med likheter till både Indiana Jones och Kung Fu Hustle. Fast snällare och mindre påhittig. Kung Fu Panda är kort sagt trygg och förutsägbar underhållning med allt ljus på den fylliga huvudpersonen.