Klassen – Michael Tapper

Estland 2007. Klass. Regi: Ilmar Raaq. Skådespelare: Vallo Kirs, Pärt Uusberg, Lauri Pedaja, Paula Solvak. Längd: 1.37.

Mobbing och gruppförtryck handlar om skräcken för det främmande, en uppdelning i ett ”vi” mot ”dom”; som ideologi ett fundament för rasism och totalitära maktsystem. Psykologen Philip Zimbardo, expert i förhören om Abu Ghurayb-skandalen, redovisade de socialpsykologiska mekanismerna med en fallstudie i boken The Lucifer Effect: How Good People Turn Evil.

Klassen i den estniske regissören Ilmar Raaqs film är ännu ett exempel. En alfahannes skräckregemente och systematiska pennalism mot den inbundne Joosep skapar här en sjuk gruppsammanhållning, där alla eleverna i klassen sluter leden mot mobbingoffret och omvärlden. På ledarens uppmaning avhumaniseras offret till ”bögen” och ”missfostret” innan han misshandlas av pojkarna medan flickorna hånflinar eller bara oroligt läser av de tongivande i gruppen för att inte sticka ut.

Tillfälligt hotas ordningen av att den nyinflyttade Kaspar ställer sig på Jooseps sida, men snart är även han utfryst och mobbad. Leden sluts igen och våldet trappas upp till den logiska finalen i en skolmassaker. Klassen sägs vara baserad på verkliga händelser. Det spelar egentligen ingen roll; förebilderna är många – från Columbine High till finska Jokela.

Men medan syftet är gott, ämnet ständigt angeläget och filmen gör många bra iakttagelser om en skolmiljö som tyvärr bara känns alltför välbekant från mina egna skolår, så stannar Klassen vid de yttre händelserna. De bakomliggande orsakerna förblir osynliga.

Mobbarna är bara onda, deras offer nästan lika diffusa. Joosep är en datornörd med machomilitär pappa och ängslig hönsmamma. Den nyinflyttade Kaspar är möjligen på flykt undan en liknande klass i någon annan stad. Det är allt.

En fördjupning i huvudpersonernas motiv hade gjort filmen oerhört mer drabbande, långt utöver de brutala övergreppen. Nu blir det inte mycket utöver Kaspars vaga tal om sitt försvar för Joosep som ”en hederssak”, och det begränsar de lovande men ojämna skådespelarna.

Det låtsasdokumentära filmfotot med skakig handkamera med musikvideoflashiga mellanspel ligger i tiden men börjar bli en väl sliten ursäkt för ofokuserade bilder, dåliga bildkompositioner och taskig ljussättning.

Ilmar Raaq säger i pressmaterialet sig bubbla över av berättelser att filmatisera. Med större vikt vid hantverket, närgångnare personporträtt och ett mer personligt bildspråk kan han definitivt utvecklas till en intressant regissörsprofil.