Jag vill inte sova ensam – Michael Tapper

Taiwan/Frankrike/Österrike, 2006. Hei yan quan. Regi: Tsai Ming-liang. Skådespelare: Lee Kang-sheng, Chen Siang-chyi, Norman Atun, Pearlly Chua. Längd: 1.58.

I Jag vill inte sova ensam har Tsai Ming-liang återvänt till sin barndoms Malaysia, ett land i ekonomisk kris. Arbetslösa gästarbetare utan ekonomiska möjligheter att ta sig hem lever i Kuala Lumpurs oavslutade kontorsbyggen. Här tar bangladeshen Rawang hand om den misshandlade kinesen Hsiao Kang.

Miljön på samhällets baksida och de långa, dröjande tagningarna signalerar realism med socialt tema, men i stället vidtar ett stiliserat drama om alienerade storstadsmänniskor i slumpmässiga, nästan ordlösa sexuella möten. Välvilligt har Tsais stil jämförts med Bresson och Tarkovskij utan att det finns någon likhet i bildestetik eller religiös symbolik. Själv älskar han franska nya vågen men har inget av dess djärva formexperiment eller politiska undertexter

Snarare är det påfallande hur torrlagt dramat och bildspråket är på sammanhang. Personerna saknar historia, saknar själsliv. Kameran registrerar mekaniskt men utan att, som neorealismen, fånga någon poesi eller blottlägga några sociala mekanismer ur vardagen.

Jämför slutligen med Bertoluccis Sista tangon i Paris, där försöken till anonymt sex utanför verkligheten kollapsar av inre och yttre tryck. Här är verkligheten högst närvarande men utan att ändå lyckas tränga sig in i det hermetiskt tillslutna, erotiska dramat. Som dör av syrebrist.