I elfte timmen – Michael Tapper

USA 2007. The 11th Hour. Regi: Leila Conners Petersen, Nadia Conners. Medverkande: Leonardo Di Caprio (berättare), Stephen Hawking, Michail Gorbatjov, Vijay Vaitheeswaran. Längd: 1.31.

Behövs I elfte timmen? Är inte enigheten om klimathotet så utbredd att det är dags att sluta snacka och börja förändra? Man skulle kunna tro det. Likväl finns de där, förnekarna, i tv-sofforna och som stormaktsledare. Bush II börjar visserligen tala om saken men fortfarande saknas hans namnteckning på Kyotoprotokollet, liksom de från ledarna för Kina och Indien. Det var inte heller länge sedan man i SVT:s morgonsoffa såg Göran Hägg avfärda FN:s klimatpanel med en axelryckning. Oljelobbyns och de bekväma cynikernas tid är tydligen ännu inte över.

Oscarsbelönade En obekväm sanning hade politisk genomslagskraft men fixerades alltför mycket på Al Gore och hans PowerPoint-presentation. I elfte timmen låter oss däremot möta en mängd röster från hela världen – forskare, politiker, samhällsdebattörer och företagare. Internationellt kända namn på området, som eko-aktivisten Kenny Ausubel och vetenskapsjournalisten David Suzuki, är givna. Men bland andra Michail Gorbatjov och före detta CIA-chefen James Woolsey gör också samma lägesbeskrivning.

Fortfarande saknas en mer undersökande journalistisk som på allvar kan utmana skeptikerna. Varför tar filmen inte med oss ut på fältet till polarforskare, oceanologer och biologer som – likt David Attenborough i tv-serien State of the Planet (2000) – visar de konkreta effekterna av klimatförändringarna? I stället bombarderas vi med musikvideoliknande montage av katastrofer och oväder som underförstått hotar ofödda människobarn. Det är suggestivt som inledning men blir irriterande i längden.

Då fungerar de engagerat talande huvudena faktiskt bättre. Man kunde ha klippt bort Stephen Hawkings skräckbild av jorden som en ny Venus, där temperaturen stiger till flera hundra grader och svavelsyra regnar över öde kontinenter. Det finns näraliggande tecken som i all sin enkelhet är lika oroande, inte minst det främlingsskap inför naturen som berett vägen för klimathotet. Till exempel att amerikanska skolbarn känner igen hundratals företagslogotyper men inte de tio vanligaste växterna utanför huset.

I massmedierna – som helt dominerar vår verklighetsbild – existerar bara en sanning: människans rätt till obegränsad produktion och konsumtion på andra livsformers och framtida generationers bekostnad. Kritik av denna sanning bemöts konsekvent med hot om arbetslöshet och en ny stenålder. Ändå slutar inte filmen i en förtvivlad väntan på att undergången ska direktsändas i tv så att vi förstår att den inträffar.

Teknologiska lösningar inom transport, bostadsbyggande och energi finns redan. Snarare än att se sig som förlorare kan alltså dagens Generation Y ta vid där krigsårens Greatest Generation lämnade samhällsbygget genom att rädda mänskligheten från kollektivt självmord samtidigt som man bygger en livsduglig och mer rättvis värld.