Hellboy II – Michael Tapper

USA 2008. Hellboy II – The Golden Army. Regi: Guillermo del Toro. Ron Perlman, Selma Blair, Doug Jones, James Dodd. Längd: 2.00.

Med tanke på att huvudpersonen föddes vid andra världskrigets slut och i uppföljaren är på väg att bli pappa, borde kanske serien döpas om till Hellman. Enda gången han kan kallas ”boy” är i en återblick till en sagostund på 1950-talet. Där berättas bakgrunden till filmens SAGAN OM RINGEN-inspirerade berättelse om människans brott mot ett uråldrigt fördrag med ett underjordiskt rike av mytologiska varelser skyddade av en slumrande armé av gyllene robotar.

I samlivet med den på alla sätt hetlevrade Liz får Hellboy knappast tid för existentiella grubblerier. Han har i stället mognat till en cool Bogartdeckare med obekymrat förakt för auktoritetsfigurer och myndigheternas mörkläggning. Likt flera andra moderna seriehjältar börjar han också bli medveten om sin egen tveksamma roll som försvarare av ett korrupt samhälle mot fiender som har fullt rimliga skäl att angripa det.

Eftersom inga nya uppföljare är under planering är det osäkert om Del Toro tänker gå vidare med motivet, men det känns som om berättelsen kommit till ett vägskäl: antingen kärnfamiljen Hellboy i maktens tjänst eller monstergänget som avhoppade outsiders.

Också Hellboy II lever högt på Ron Perlmans säkra inkarnation av seriefiguren; hans charm, komiska timing i replikerna och utsökta mimik. Men jag saknar ettans energi och fräschör. Det kan inte hjälpas, tvåan är en typisk uppföljare präglad av ”more of the same”-receptet.

Filmen verkar också ängsligt haka på de senaste årens fantasytrend på ett sätt som jag tycker tar udden av skräckmotivet. Som hotbild övertygar sagovärlden nämligen inte alls trots sina groteska invånare och 4900 guldrobotar starka armé. Mot en mänsklig militärmaskin med kärnvapenarsenal som kan utplåna allt liv flera gånger om står sig denna förmoderna värld slätt.

Till och med Hellboy ensam verkar ha en hyfsad chans mot dem. Kanske är det därför som slutuppgörelsen aldrig blir riktigt spännande.

Det enda riktigt rysansvärda inslaget är de elaka tandfeerna, som dock verkar ha hämtats rakt av ur Del Toros mardrömmar, inte för att de fyller någon egentlig funktion i storyn. Även myter måste ha en inre logik för att övertyga, och det slarvar Hellboy II med. Fast visst har man trevligt i det cigarrbolmande fanskapets sällskap fram till den lite rumphuggna och antiklimaktiska finalen.