Sverige, 2008. Regi: Joakim Jalin. Medverkande: Bo & Ingela Abjörk, Hasse Carlsson, Dennis Janebrink, Bo Liljedahl. Längd: 1.13.
Joakim Jalins delvis självbiografiska dokumentär om dansbandsepokens storhetstid under 1970-talet gör att jag vill veta mer. Om människorna i banden. Om hur musikstilen utvecklades. Om de bisarra scenkostymerna. Om dansställena. Trots att jag har gruvligt svårt för musiken.
Det är ett gott betyg åt Jalins arbete. Som dansbandsmusiker i tonåren kan han på ett engagerande sätt utgå från sin egen erfarenhet i mötet med några av dåtidens mest storsäljande band och ett gift par som förefaller vara Flamingokvintettens mest hårdkokta fans.
Det blir förstås anekdoter och minnen men aldrig sentimentalt. Vi förstår att många blev dansbandsmusiker för pengarnas skull. Fast det framkommer snart att de som inte tillhörde elitskiktet ibland levde under knappa omständigheter – i tält eller på madrasser direkt på scengolvet mellan spelningarna.
Här hade det varit på sin plats med en fördjupning i musikernas förhållande till sin musik. Var det bara ett jobb eller kände de verkligen för låtarna med grötrim? Själv förhåller sig Jalin, om inte elakt så åtminstone ironiskt till sitt ämne. Det syns i flera dråpliga, musiksatta cut out-animationer som regissören gjort av gamla affischer och skivomslag. Däremot är hans användning av Brian Enos lyriska syntmusik – hur mycket jag än uppskattar den annars – helt malplacerad i sammanhanget.
Betänker man att det som mest fanns cirka 5000 aktiva band så handlar det om ett enormt kulturfenomen. Med andra ord en guldgruva för etnologisk forskning och dokumentation – gärna i fler filmer av Joakim Jalin.
© Michael Tapper, 2008. Sydsvenska Dagbladet 2008-02-22.
PS Vill ni frossa i skivomslag från dansbandstiden, se katastrofalaomslag.blogspot.com.