Familjen Savage – Michael Tapper

USA 2007. The Savages. Regi: Tamara Jenkins. Skådespelare: Philip Seymour Hoffman, Laura Linney, Philip Bosco, Peter Friedman. Längd: 1.53.

Tamara Jenkins genombrottsfilm The Slums of Beverly Hills (1998) är en komisk pärla på det klassiska temat om tonårens övergång mellan barndom och vuxenliv. När hon i Familjen Savage skildrar ännu en övergångstid – medelåldern – är tonfallet syrligt och komiken marinerad i ångest.

Man skrattar knappast obesvärat åt de två fyrtioåriga syskonen Jon och Wendys livskriser i konfrontationen med en dement och döende far eftersom döden, som bekant, så småningom får det sista skrattet även på vår bekostnad.

Hoffman och Linney (rättvist Oscarnominerad för rollen) gör sina inte bara osminkade utan också avklädda och känslomässigt nästintill skinnflådda huvudpersoner som två förvuxna barn. Med tanke på deras flykt in i teatervärlden – han som dramalärare, hon som författare till ospelade pjäser om syskonens barndom – ligger tanken nära på dem som vuxna versioner av John och Wendy i J.M. Barries pjäs Peter Pan.

Fast i den här tappningen har barndomslandet Ingenstans varit en förlamande skräckupplevelse och ett släktarv, som vi förstår när ett klipp ur klassikern Jazzsångaren väcker onda minnen hos fadern.

Men filmens många referenser till det klassiska Hollywood eller andra dramatiker är inte alltid till Jenkins fördel. Dialogen borrar sig aldrig lika djupt eller sticker med samma ironiska precision hål på huvudpersonernas livslögner som hos Joseph L. Mankiewicz. Inte heller hör man, som hos Sam Shepard, någon resonans av amerikansk mytologi.

Familjen Savage är ett enkelt, ärligt men alltför konventionellt iscensatt familjedrama på ett tema välbekant från bland andra Eugene O’Neill, och jag kan inte se att Jenkins egentligen har något eget att lägga till. Jag har också svårt med den försonande epilogen, som snarare än att bli dramatiskt följdriktig bara hakats på för att det äntligen ska bli dag efter lång natts färd för syskonen Savage.