Cloverfield – Michael Tapper

USA, 2008. Regi: Matt Reeves. Skådespelare: Lizzy Caplan, Jessica Lucas, T.J. Miller, Michael Stahl-David. Längd: 1.24.

Den har redan kallats ”The Blair Godzilla Project” i hemlandet, och det är en ganska bra sammanfattning. Fast med tanke på monstrets aversion mot skyskrapor och den amerikanska demokrati som Frihetsgudinnan symboliserar så borde kanske ”Al Qaidzilla” vara en lämpligare beteckning på den enorme vandalen.

Filmens attraktion är emellertid inte monstret eller själva handlingen – bägge lapptäcken av de flesta monsterfilmer som redan gjorts – utan den förment autentiska känslan av skräck via en sjövild kamera. Den sitter i händerna på ett gäng halvpackade, blaserade tjugoåringar med lyxiga Manhattanadresser.

De bitchiga så kallade vännerna är varken intressanta eller särskilt sympatiska. Ingen av dem verkar heller ha sett någon skräckfilm tidigare. Följaktligen är alla både lovliga och ibland idiotiskt lätta byten för huvudmonstret eller hans lika märkliga medarbetare, en slags spindelliknande småmonster vars uppgift är att anfalla huvudpersonerna i de trånga utrymmen där jätten inte kommer in.

Förklaring? Skojar ni! Det här är post-Scream där konsekvenser inte behöver ha orsaker eftersom brist på motiv antas vara mer skrämmande. Det är förstås också lättare att skriva manus på de premisserna.

Motsvarande döljer det suddiga, skakiga videofotot i ”run-and-gun”-stil alla skavanker i visuella effekter, dekorer, manus och skådespeleri. Vi ska helt enkelt inte hämta andan och reflektera eller för den delen se ordentligt.

Bäst fungerar nog filmen i det riktigt lilla formatet – på en tv- eller mobilskärm. Ska ni se den på bio, ta med sjösjukepiller. Och sätt hjärnan på stand-by.