This Is England – Michael Tapper

Storbritannien 2006. Regi: Shane Meadows. Skådespelare: Thomas Turgoose, Stephen Graham, Vicky McLure, Rosamund Hanson, Joe Gilgun. Längd: 1.43.

”South Atlantic wind blows/Ice from a dying creed/I see no glory/When will we be free.” Clash-singeln ”This Is England” och regissören-manusförfattaren Shane Meadows (Dead Man’s Shoes) film med samma namn handlar om 1980-talets döende imperium. På TV firar Margaret Thatcher segern efter Falklandskriget, kungligheter gifter sig och det ser ut som i fornstora dagar. Uppe i det nordliga industribältet står fabriker och hyreskaserner i förfall. Englands dröm är över.

I en av dessa anonyma bruksorter på fallrepet vaknar tolvårige Shaun (Thomas Turgoose) till ännu en skitförbannad dag. Hans far är död, stupad i Thatchers krig, men hans överallt närvarande porträtt påminner ännu om den tidigare familjelyckan – verklig eller inbillad. Sedan faderns död tycks tiden ha stått still. Shaun har bokstavligen stannat i växten och är mer än huvudet kortare än sina klasskamrater. För det och sina urmodiga 1970-talskläder blir han ett givet mobbingoffer.

Men efter ännu en dag i förnedring och slagsmål vänder hans status när han blir medlem i skinheadgäng. För en svensk betraktare kanske det ter sig besynnerligt med jamaicansk-brittiska skinheads när subkulturen idag enbart associeras med nynazism. Men går man tillbaka till rötterna i 1960-talets första våg av ska-musik så var skinheads ett arbetarklassfenomen, där brittiskt och jamaicanskt, svart och vitt möttes i kläder och musik. En av dåtidens storheter, Toots and the Maytals, kickstartar filmen med klassikern ”54-46 Was My Number”.

Tiden av gemenskap och tolerans är emellertid snart förbi i filmen, när den karismatiske Combo (Stephen Graham) kommer tillbaka som National Front-aktivist efter en fängelsevistelse och manövrerar ut den snälle men veke Woody (Joe Gilgun) från ledarpositionen. När även den jamaicanske gängmedlemmen Milky (Andrew Shim) och andra skeptiker lämnat drillas de återstående från harmlösa dagdrivare till våldsamma huliganer.

All den ilska och hopplöshet som Shaun och de andra burit på exploderar nu i enfaldiga, nationalistiska slagord och rasistiska övergrepp på kvarterets lika fattiga pakistanska invandrare. Skinheadgemenskapen under Combo är inte längre tolerans och sammanhållning utan hat och utstötning. Ändå vinnlägger sig Meadows om psykologiska gråskalor. Combo är ingen kallhamrad psykopat, snarare har han – som Shaun – stannat i växten, men då själsligt, inte kroppsligt.

Överhuvudtaget väljer Meadows bort all sensationalism. National Front framställs, helt riktigt, inte som en hotande massrörelse, vilket man ibland kunde få intrycket av i dåtidens massmedier. I stället ser vi en klick smågangsters och frustrerade outsiders under ledning av floskeltuggande, välbärgade missnöjespolitiker med sikte på att bli Storbritanniens Jean-Marie Le Pen. Samma vardagstarvlighet utmärker överfallet på kvarterets pakistanske handlare. Ingen politisk symbolaktion precis, utan enbart ett improviserat butiksrån under rasistiska förevändningar.

Det är just i denna vardaglighet som Meadows hittar sin styrka: tonträffen i dialogerna, känslan för dåtidens miljö, kläder och attityder. Han tycks också ha ett säkert öga för amatörer och skådespelare som på ett föredömligt sätt blir snarare än gör sina roller. Den symboliskt övertydliga epilogen kunde ha lämnats på klippbordet. För övrigt förvaltar This Is England den brittiska realism-traditionen när den är som bäst.