The Darjeeling Limited – Michael Tapper

USA, 2007. Regi: Wes Anderson. Skådespelare: Owen Wilson, Adrien Brody, Jason Schwartzman, Anjelica Huston. Längd: 1.31 + 0.13 (Hotel Chevalier).

Denna roadmovie om tre amerikanska bröder på andlig shoppingtur i Indien har en lättillgänglig symbolisk undertext som eftertryckligt nitas in i en för Anderson typisk utdragen slow motion-final. Bagage handlar det om, materiellt men också själsligt.

Det börjar med två väsktyngda män springande mot ett tåg och avslutas med att de tre bröderna i slow motion kastar sin barlast för att komma upp på ett annat tåg. De elva, numrerade väskorna är ett arvegods efter deras nyligen avlidne far. Intressant? Tja, kanske om filmen hade fördjupat sig i huvudpersonerna.

Men väskorna fungerar mest som en av flera tjockt understrukna produktplaceringar, designade av regissörens vän Marc Jacobs och bror Eric för Louis Vuitton. De tre bröderna bär exempelvis också Vuitton-kostymer filmen igenom, och en portabel musikmaskin får en berättande funktion. Och just här, just på en reklamfilms allrasommest glättade nivå har filmen lagt sig. Mycket stil. Tomt på substans.

Scenografin är läckert fotograferad. Egensinnig låtmixning får säga det Anderson vill men inte förmår uttrycka med egna medel. De intertextuella blinkningarna till regissörens filmografi fladdrar intensivt med ögonfransarna.

Ingenstans skymtar man emellertid några riktiga personligheter hos bröderna, något som kan ge handlingen en resonansbotten, någotslags näring för åskådarens fantasi. Inte ens prologen, kortfilmen Hotel Chevalier, har något väsentligt att tillägga. Filmerna stannar vid utanpåverk av menande tonfall, långa pauseringar och så denna slägghamrande symbolik

Allt utgör en fond för småroliga utvikningar, som brodern Jacks (Jason Schwartzman) hångelaffär med indiska servitrisen Rita (Amara Karan) eller restaurangscenen där bröderna byter smärtstillande medel med varandra medan två medelålders feta tyskor i bayerska kostymer samtalar i barsk ton bredvid och en indisk man tittar fram över tidningen. Och vad kan det betyda att Jack är barfota? Förslagsvis: ingenting.

Liksom filmen, kommer inte heller bröderna någonvart i sökandet. Upplevelserna stannar vid tokroliga trivialiteter, något som ter sig perverst i en scen där en drunknad pojke begravs. Här kunde filmen ha nått en känslomässig vändpunkt, men i ännu en dekorativ slow motion-kameraåkning fortsätter i stället både bröderna och filmen lunka fram som i oberörd prozactrans.