USA 2007. Shrek the Third. Regi: Chris Miller. Röster i originalversionen: Mike Myers, Eddie Murphy, Cameron Diaz, Antonio Banderas. Svenska röster: Samuel Fröler, Helena af Sandeberg, Jonas Malmsjö, Rafael Edholm. Längd: 1:32.
I årets parad av ”threequels” har turen kommit till Shrek – ursprungligen en elak parodi på både sagornas och nöjesindustrins klichéer. Nu har filmserien själv blivit en mindre industri med egna, alltmer nötta och trötta schabloner. Närmast kommer julspecialen Shrek the Halls i amerikansk tv, och år 2010 har DreamWorks aviserat både en fjärde Shrek och en egen film för Mästerkatten i stövlarna. Snacka om ödets ironi.
Som så många andra uppföljare är Shrek den tredje ingen dålig film. Tekniskt sett är den snarare seriens bästa, med oerhörd detaljrikedom och bättre rörelseanimation än tidigare. Problemet ligger på manussidan. Ingenting nytt och spännande introduceras. Man försöker inte, som i originalet, spränga ramarna för vad som är möjligt i en animerad komedi.
Tvärtom är allt förutsägbart, småputtrigt fnissigt och fegt när Shrek går på jakt efter Grodkungens tronarvinge för att själv slippa kränga kronan på skallen. Samtidigt hämnas Drömprinsen oförrätterna i Shrek 2 genom att iscensätta en militärkupp i Landet-i-fjärran och bli en ny Farquaad.
Ett tecken på att allt inte står rätt till i en komedi är när någon måste förklara skämten, som på Worcestershire high school, där en student förtydligar: ”Som såsen.” Eller när man byter själar mellan Mästerkatten och Åsnan utan att det leder till mer än att de går lite konstigt och talar med varandras röster. Andra rollfigurer, som de tre blinda mössen, de tre små grisarna eller Vargen i farmorskläder har just inget alls att göra i berättelsen.
Inte ens Shreks Night of the Living Dead-mardröm om babyträsktroll utmanar filmseriens fasta kurs mot att bli just det ettan sparkade i skrevet: den glättigt oförargliga och därför likgiltiga familjefilmen.
© Michael Tapper, 2007. Sydsvenska Dagbladet 2007-08-31.