Råttatouille – Michael Tapper

USA 2007. Ratatouille. Regi: Brad Bird. Röster i originalversionen: Patton Oswalt, Ian Holm, Brian Dennehy, Janeane Garofalo. Svenska röster: Gustaf Skarsgård, Göran Engman, Andreas Utterhall, Carina Berg. Längd: 1:50.

Den sentimentala och moraliskt pekpinnespäckade Bilar plus samgåendet med Disney såg jag som den konstnärliga dödsstöten för Pixar. Jag hade tack och lov fel. Med Brad Bird (Järnjätten, Superhjältarna) bakom både manus och regi revanscherar sig nu Pixar rejält med denna komiskt underfundiga och inspirerat tecknade berättelse om råttan Rémy som drömmer om att bli chefskock på en av Paris restauranger.

Rémys finkänsliga sinne för smak och lukt och smyglektioner i stjärnkocken Auguste Gusteaus kokbok slipar hans kulinariska talang, och av en händelse hamnar han en dag på tröskeln till sin idols krog. Ägaren själv har emellertid just dött i chock efter en förödande recension av den hårdkokte matkritikern Anton Ego, restaurangen är i kris och personalen vill minst av allt ertappas med en råtta i köket.

Då ingår Rémy ett avtal med kökspojken Linguini. Gömd under kockhatten styr Rémy sin fumlige partner som en marionett med dennes hår som snören. Scenerna innan de udda kompanjonerna har samordnat kommunikationen och även senare när de hamnar i konflikt med varandra är ren och obetalbar slapstick.

Ändå dröjer Bird aldrig vid någon långdragen, spektakulär utvikning: en ändlös jakt, en snubbelorgie i köket. Inte heller faller han in i rutinen att stoppa in en kvadriljon popkulturella referenser eller lägga en medley slagdängor på ljudspåret för att maskera utfyllnader i form av exempelvis utdragna transportsträckor. Här finns inte ens ett musikalnummer. Varje inslag och detalj har sin plats i berättelsen, logiskt och självklart.

Till skillnad från just Bilar ligger Birds styrka nämligen i hans välskrivna manus kring en stark berättelse med genomtänkta karaktärer ner till minsta biroll. Mina enda invändningar är att han brer på lite väl tjockt med parisromantik, och att filmens upprepade maning om att inte stjäla ter sig bisarr när den riktas till råttor. Vad tänker han, ska de bli arbetare med kollektivavtal?

Liksom i Superhjältarna bryter Bird med Pixars ovana för att försöka teckna miljöer och människor fotorealistiskt, vilket enbart resulterade i att människorna såg ut som uttryckslösa plastdockor och miljöerna som sterila datakulisser. Här är alla rollfigurerna underbart karikerade efter sina personligheter, råttor likväl som människor, och de parisiska miljöerna har fått en patina av förfall med skräpiga bakgator och nerslitna hus.

Ratatouille är animationsfilm för hela familjen när den är som bäst. Den är gripande snarare än gullig, rolig men varken vitsig eller elak, spännande utan att förfalla till mekanisk action och den förmedlar en lättfattlig men oavbrutet överraskande berättelse som respekterar åskådarens intelligens. En värmande solstråle under biohösten.