Hot Fuzz – Michael Tapper

Storbritannien/USA/Frankrike, 2007. Regi: Edgar Wright. Skådespelare: Simon Pegg, Nick Frost, Jim Broadbent, Timothy Dalton. Längd: 2.01.

Hot Fuzz är en kilometertjock katalog av parodier på det mesta inom kriminalgenren, från Agatha Christies vrickade mordintriger till Jerry Bruckheimers actionöverlastade våldsoperor. Liksom som Stephen Frears Gumshoe (1971), där en hårdkokt film noir-deckare frontalkolliderar med arbetslöshetens Liverpool, mjölkas komedin främst ur absurda möten mellan genrens klichéer och verkligheten i en sömnig brittisk byhåla.

Kopps? Nej, betydligt roligare, långt mer begåvat regisserad och dessutom spelad med ett gravallvar som höjer den komiska temperaturen.

Teamet Wright-Pegg-Frost, kända för zombiefarsen Shaun of the Dead (2004), har även den här gången komiskt gehör ner till minsta genredetalj. Förutom sedvanlig celebrityspotting i birollerna av exempelvis Billie Whitelaw (The Krays) eller Edward Woodward (The Wicker Man) kan man ägna sig åt att pricka av en myriad referenser till andra filmer i dialog (”Forget it Angel, it’s Sanford”), rekvisita (björnfällan från Straw Dogs) och symbolladdade undertexter (den homoerotiska vänskapen mellan huvudpersonerna à la Point Break).

Själv fastnade jag främst för musikspåret, som bland annat välkomnar den streberaktige supersnuten Angel (Simon Pegg) till puben med XTCs ”Sgt. Rock” och tajmar varenda hänvisning till mord och död i skurkens slutbekännelse med en ödesmättad klockklang.

Största problemet är den minst halvtimmen för långa speltiden, trots ett avslutande, furiöst actiontempo. Flera scener hade blivit bättre (och roligare) av att trimmas rejält, några kunde ha klippts bort helt. Men här finns ändå gott om både munterhet och gapskratt för den som inte ryggar för vulgärhumor, splatter och en del ultravåld varvat med brittiskt gemyt.