USA, 2007. Regi: Quentin Tarantino.
Skådespelare: Zoe Bell, Rosario Dawson, Kurt Russell, Vanessa Ferlito. Längd: 1.53.
Grindhouses kallades gamla nerslitna biopalats i USA som för 30-40 år sedan levde på nonstopföreställningar av exploateringsfilmer – mc-filmer, mjukporr, slashers och biljaktsrullar. Nu försöker Quentin Tarantino och Roberto Rodriguez (se fotnot) göra det till ett coolt varumärke för filmer med synliga startsladdar, repor, skiftmärken, ljudknaster och saknade scener.
Filmreferenserna står i sedvanlig Tarantinostil som spön i backen: En snutt filmmusik från Brian De Palmas Vittnet måste tystas. En exakt kopia av bilen i Jakten på nollpunkten. En t-tröjbild och final hämtad från Russ Meyers Faster, Pussycat! Kill! Kill! Och så ett stycke ur Robert Frosts dikt ”Stopping by Woods on a Snowy Evening” såsom KGB använde den i Don Siegels Telefon.
Men under ytan finns inte mycket substans när 1970-talet malts genom Tarantinos postmoderna tidsmaskin. Hans nostalgi handlar inte om filmernas sociala och politiska undertexter utan är videonördens våtdröm att klippa samman sina barndomsminnen av det mest kittlande, groteska och utflippade. Exempelvis kurviga tjejer som poserar i hotpants och åtsittande toppar och oupphörligt håller skrev, bak och bröst i närbild, även när de demonstrerar sina färdigheter i kampsport, stunttricks och prickskytte.
Ironi, förstås – D-kupor fyllda till bredden av den, ackompanjerad av medvetet fula zoomningar, suddiga tagningar, taskig kontinuitetsklippning och en sekvens i svartvitt som möjligen ska se ut som en skadad VHS-kopia.
Mer än så blir det inte när förebilderna bland annat heter Läskiga Mary, knäppa Larry, en av min bioungdoms bottennoteringar. Mycket yta av svordomar, påklädda sexinslag, knasigt våld och longörer av dösnack. Inte mycket som verkligen utmanar. Trygg underhållning med andra ord. Hellre då intelligenta midnattsfilmer som Monte Hellmans Fortare än döden eller den feministiska hämnarslashern I Spit On Your Grave från videovåldets guldålder?
Några försonande drag finns det ändå: En fårad och kanjondjupt ärrad Kurt Russel som kvinnomördare med bilen som vapen – ett oglamouröst porträtt av ett tvättäkta manssvin. Stuntkvinnan Zoe Bell i en nervpirrande uppvisning utan skyddsnät på en motorhuv i 200 knyck. Och en suverän, avslutande biljakt som med sin klassiska spänningsklippning slår det mesta av Bruckheimers flåsaction i mångmiljonklassen.
© Michael Tapper, 2007. Sydsvenska Dagbladet 2007-06-01.
Fotnot: På amerikanska biografer var Death Proof del två av den dryga tre timmar (3.19) långa helaftonsföreställningen Grindhouse. Del ett, Roberto Rodriguez’ Planet Terror kommer i augusti. Då hoppas jag att fejktrailrarna Thanksgiving, Machete, Werewolf Women of the SS och Don’t, som ursprungligen låg mellan filmerna, också är med. Här är underhållningsfaktorn betydligt större. Dessutom är de föredömligt korta. Vill ni tjuvkika, hittar ni dem på YouTube. MT