USA 2006. Regi: Edward Zwick. Skådespelare: 
Leonardo DiCaprio, Jennifer Connelly, Djimon Hounsou, Arnold Vosloo. Längd: 2.23.
Blandningen av actionfilm om jakten på en gömd jättediamant och politiskt drama om 1990-talets inbördeskrig i Sierra Leone är som upplagd för kritik. Inte oväntat har den stämplats både som traditionellt kolonialäventyr och som predikande infotainment. Och visst finns det skönhetsfläckar åtminstone på den första punkten.
Krigets politiska bakgrund och därmed orsakerna bakom våldet förblir oklara. Likaså sviktar manuset, ironiskt nog, i det Oscarsnominerade porträttet av fiskaren Solomon (Djimon Hounsou). Han saknar den fördjupning och komplexitet som finns hos de andra två – vita – huvudpersonerna, legosoldaten Danny (Leonardo DiCaprio) och den amerikanska krigsreportern Maddy (Jennifer Connelly). För att citera filmen själv, riskerar man här att framställa våldet som inneboende kulturellt och Solomon själv som ”enbart en i mängden av Afrikas svarta”.
Däremot anser jag inte att – som en del utländska kollegor skrivit – att Danny och Maddy skulle vara en modern upplaga av Bogart och Bergman i Casablanca (1942). Deras relation är redan från början miltals från de förmodade förebildernas romantiska idealism och en lika pervers affärstransaktion av varor och tjänster som någonsin diamanthandeln. Även om vi mot slutet skulle förledas till tårar så motverkas det med kraft av DiCaprios konsekventa porträtt av en kallhamrad rasist och egoist. Att sedan rollgestalterna själva blir sentimentala är en annan sak. Det brukar brutala människor vara.
Som helhet fångar också filmen såväl krigets ohyggliga konsekvenser som västvärldens kriminella hållning till Afrika – en kombination av total likgiltighet inför mänskligt lidande med hänsynslös rovdrift på kontinentens naturtillgångar. Sammanfattat i Dannys koketterande cyniska motto: ”T.I.A. – This Is Africa”, ett moraliskt ödeland där enbart hänsynslös penga- och vapenmakt gäller: Biafra, Angola, Rwanda, Sudan, Sierra Leone…
Desperat klamrar sig Solomon fast vid hoppet om att Maddys reportage kan få USA och resten av världen att komma till folkets undsättning. ”Troligtvis inte”, biter hon av med 1999 års desillusionerade perspektiv. Men i 2005 års ljus från 9-11 och invasionen av Irak står ett amerikanskt militärengagemang knappast längre på någon fattig bybos önskelista. För som en äldre man i en av många ödelagda spökstäder muttrar: ”Låt oss hoppas att man aldrig hittar olja här. Då ligger vi verkligen illa till.”
© Michael Tapper, 2007. Sydsvenska Dagbladet 2007-03-02.