Beck – den svaga länken

Sverige/Danmark/Tyskland 2007. Regi: Harald Hamrell. Skådespelare: Peter Haber, Mikael Persbrandt, Stina Rautelin, Marie Göranzon. Längd: 1:36.

Beck nummer 21 är ingen katastrof. Därtill har man för rutinerade skådespelare. Snarare är den en i mängden av likgiltiga svenska rutinprodukter för filmmarknaden med sitt sega tempo och slappa bildspråk bara stänkvis befriar sig från att illustrera torftiga dialoger. Och då för att låna redan söndernötta thrillerklichéer.

Lägg till något slags kärlekshistoria mellan Gunvald Larsson och Becks dotter som på sin höjd kan kallas halvljummen. Undra på att Peter Habers ängslige och livströtte kriminalkommissarie ständigt suckar.

Det enda man höjer på ögonbrynen för i denna – visar det sig – knasigt konstruerade mord- och våldtäktshistoria är den rasistiska knorren. Filmen har för syns skull med en svensk odåga, men den dramatiska finalen cementerar bilden av brottslingen med en hejdundrande svartskallekarikatyr.

Den som botaniserat i den svenska filmhistoriens nidbilder av judar, tattare och andra ”främlingar” känner igen sig: Hånflinet. Ynkryggen bakom den stöddiga fasaden. Den komiska oförmågan att uttrycka sig på ”ren” svenska. Också förstås den perversa böjelsen för brott och kvinnor. Gärna våldtäkt. Helst på försvarslösa, ”äktsvenska” kvinnor.

Helt rätt i tiden om man vill flirta med den spirande högerpopulismen i kölvattnet på Sverigedemokraternas framgångar i senaste valet.