USA, 2007. Regi: Ridley Scott. Skådespelare: Denzel Washington, Russel Crowe, Josh Brolin, Armand Assante. Längd: 2.37.
American Gangster bygger på en intervju med den verklige Frank Lucas i New York The Magazine år 2000. Där berättar han om hur han blev Harlems knarkkung på 1970-talet genom att smuggla heroin från Thailand till New York i lönnfack på kistor med stupade amerikanska soldater som fraktades hem med militärflygplan från Vietnamkriget. Som i alla klassiska gangsterberättelser är hans framgångssaga en skrattspegel för den amerikanska drömmen om resan från rännstenen till rikedom genom hårt arbete och en vara överlägsen konkurrenternas. Knarket, kallat, ”Blue Magic”, var en mördande bra produkt.
Det borde filmen också ha varit i händerna på veteraner som regissören Ridley Scott och stjärnorna Denzel Washington (som Lucas) och Russel Crowe (som hans nemesis, knarkspanaren Richie Roberts). Kring den verklige Lucas finns ett överflöd av fantastiska berättelser, såväl verkliga som rena skrönor. Och han var en kändismagnet kring vilken boxningsvärldsmästare, soulmusiker, Hollywoodcelebriteter och toppolitiker flockades. Med honom i centrum kunde man ha målat en spännande tidsbild ur ett nytt perspektiv.
Scotts regi och Steven Zillians (Schindler’s List, 1993) manus har visserligen ambitioner att måla en bred samhällsfresk, men det saknas fördjupning. Det blir aldrig någon afroamerikansk Gudfadern (The Godfather, 1972), utan ett tämligen ordinärt genrealster med alla standardingredienser: elimineringen av konkurrenterna, giftermålet med lyxbruden, framgångens högmod som blir början till det oundvikliga fallet etc. Proffsigt och välspelat, visst, men aldrig originellt eller riktigt minnesvärt.
En anledning är att Scott inte kan sålla ut det dramatiskt intressanta från det ovidkommande. Därför ägnas dödtid bland annat åt Riches för dramat helt oväsentliga vårdnadstvist med ex-frun. Inte heller finns här några dramatiskt förtätade scener, poetiskt kraftfulla bilder eller oförglömliga karaktärer som kommer i närheten av Coppolas klassiker.
Mot slutet klipper Scott mellan Lucas med familjen i kyrkan och det ödeland av knarkoffer som hans superheroin skapat i Harlem. Det är en uppenbar kopiering av finalen i Gudfadern, då Michael Corleone låter utrota sina antagonister samtidigt som han under dopet av systerns förstfödde uttalar sin trosbekännelse. Men medan förebilden är en symbolladdad sekvens med utsökt dramatisk ironi är Scotts montage lika konstfullt som en socialstyrelsebroschyr om knarkfaran.
Och man missar helt godbitar som Lucas havererade blaxploitationfilm The Ripoff, inspelad i Harlem med honom själv i en av de hårdkokta gangsterrollerna. I denna mytbildning – slående lik många västernhjältars regi av sina egna legender – kunde man ha funnit den kritiska distans och ironiska reflektion som American Gangster så väl hade behövt. I stället har man filmat legenden.
© Michael Tapper, 2007. Sydsvenska Dagbladet 2007-11-23.
