X-Men: The Last Stand – Michael Tapper

USA 2006. Regi: Brett Ratner. Skådespelare: Ian McKellen, Patrick Stewart, Hugh Jackman, Halle Berry, Famke Janssen, Anna Paquin, Rebecca Romijn. Längd: 1:44.

Mycket har skrivits i filmbranschpressen om filmens problematiska bakgrund. Tidigare X-Men-regissören Bryan Singer lämnade mitt under förarbetet med sitt team av ständiga medarbetare för att göra Superman Returns (premiär i juli) i stället. Matthew Vaughn (Layer Cake) tog över bara för att strax lämna igen. Ironiskt nog blev det dussinregissören Brett Ratner (Röda Draken) som slutligen landade i regissörsstolen efter att ha blivit sparkad från Superman Returns.

Röran kring filmen avspeglas bara alltför tydligt i slutresultatet. Ramberättelsen är i och för sig spännande. Amerikanska regeringen har i sin fruktan för mutanterna – en metafor för samtliga hot USAs puritanska medelklasskultur kan uppbåda: svarta, indianer, homosexuella och nu senast terrorister och nya invandrare – hittat på ett botemedel. Så de kan bli normala. Det vill säga som vi.

Professor Xaviers regeringsvänliga X-Men försöker förhandla via sin mutant i Vita Huset, Dr. Hank McCoy alias The Beast. Men allt prat om ”frivillighet” och ”samarbete” är bara en dimridå av struntprat för att dölja planen på en utrotning av den nya folkgruppen. Därför flockas alltfler mutanter i Magnetos laglösa gerillarörelse The Brotherhood.

Ratner och hans lika obegåvade manusförfattare slarvar emellertid bort all spänning tillsammans med Singers briljanta politiska och psykologiska undertexter i en ologisk och stundtals obegriplig kedja händelser. Alltmedan huvuddelen av speltiden ägnas åt transportsträckor och meningslösa – ofta rent av idiotiska – replikskiften. Alltmedan en sällsynt ineffektiv Storm (stelt och ointressant spelad av Halle Berry) ska försöka ta kommandot över X-Men när Xavier, som så många andra av de tidigare filmernas centralgestalter, försvinner ut i marginalen.

Priset tar dock den korkat flaggviftande finalen, där mutanterna snabbt och oproblematiskt omfamnas av stjärnbaneret och den regering som nyss bedrivit klappjakt på dem. Rupert Murdochs ärkereaktionära Fox-imperium har därmed slutligen tämjt denna Marvels motkulturella kronjuvel till en tandlös knähund. Eller varför inte till ett lydigt vapen mot al-Qaida i den – att döma av slutet – ofrånkomliga X-Men 4?