The Shaggy Dog – Michael Tapper

USA 2006. Regi: Brian Robbins. Med: Tim Allen, Robert Downey Jr., Zena Grey, Danny Glover. Längd: 1:38.

Trivsam och smårolig slapstick-föreställning av komikern Tim Allen. Dessutom en överraskande politiskt engagerad nyinspelning av dussinfilmen ”Shaggy” från 1959. För att vara gjord för barn av Disney, vill säga.

Här skärskådas en moraliskt genomrutten läkemedelsindustris djurförsök, medan djurrättsaktivister – även militanta sådana – tas i försvar. Och så får sig filmens konservativt auktoritäre pappa ett välbehövligt nålstick.

Slutet går förstås i rosenrött. Men däremellan har åtminstone jag ganska kul åt den poetiska rättvisa som drabbar Allens hundhatande åklagare och familjefar. När han i den elaka läkemedelsfirmans tjänst driver ett åtal mot djurrättsaktivister bits han nämligen av en magisk laboratoriehund och börjar snart bli ganska hundlik själv.

Hängande jättetunga. Överkänsligt luktsinne. Tvångsmässigt behov att apportera. Alfahannegläfsande. Hunden inom vår huvudperson bokstavligen klär av den värld av makt och karriär som han lever i. De pockande instinkterna är stressmänniskans utopiska fantasi om att – för en stund – få slita bort civilisationens tvångströja och släppa ut det inre djuret.

Sedan finns det förstås andra komiska möjligheter med hundlivet, men återigen är detta en Disney-produkt. De mer intima aspekterna av människans bästa vän utforskas inte närmare. Man nöjer sig med ett lätt sniffande i baken.

The Shaggy Dog är ingen stor film eller ens en ”minor classic”, och den svenska dubbningen lägger, som alltid, till en extra kantighet, swenglish-stajl. Ändå har filmen ett osvikligt vinnande recept hos barnen, pricksäkert gestaltat av Tim Allen: Pappa gör bort sig.